I debatterna som på sista tiden rasat om universitetens och högskolornas nya lednings- och organiseringsformer tycks många kritiker vara hyfsat överens om att de nya linjeorganisationerna har inneburit en långt gången avprofessionalisering i de akademiska husen. Kollegiala – och till viss del meritokratiska – ledningsstrukturer har ersatts av ”befälskedjor som i det militära” (DN Debatt 29/1-14) genom vilka omnipotenta rektorer och dekaner styr, och genom vilka kunskapsledning har ersatts av sifferledning.

Roten till detta onda tillskrivs allt som oftast de neoliberala idéströmningar som kommer till uttryck i ”New Public Management” (NPM) och i förra veckan menade professorerna Mats Benner och Sven Widenmalm (UNT 21/3-14) att ”universiteten behöver en ledning som förstår villkoren för den kunskapsproduktion och kunskapsspridning som är det moderna universitetets livsnerv”.

Det finns dock också andra bidragande orsaker till utvecklingen, men för att se dessa orsaker måste den fråga ställas som dessvärre alltför sällan ställs, måhända därför att den individualiserar den abstrakta NPM-ideologin och därmed gör den farligt politisk och personlig: Vilka är det egentligen som för befälet över de svenska lärosätena? Vilka är det som ställer sina akademiska karriärer i sifferledningens tjänst?

En snabb titt i meritförteckningarna för landets universitets- och högskolerektorer avslöjar det farligt uppenbara: Vi har här att göra med en synnerligen homogen grupp av individer. Bland rektorerna för de nio universiteten återfinns endast två rektorer som inte har en naturvetenskaplig ämnestillhörighet, och vidgas perspektivet till att även omfamna högskolorna (förutom de konstnärliga) blir resultatet minst lika ensartat. Den typiske högskolerektorn är professor i fysik, kemi eller biologi.

En och annan företagsekonom gör sig förvisso gällande i kohorten, men tydligt är att humanister och samhällsvetare överlag tycks vara ”persona non grata” i rektorsrummen. Inte ens på de universitet och högskolor vars verksamheter är starkt koncentrade till vetenskapsområdena humaniora och samhällsvetenskap, som till exempel Malmö Högskola och Linnéuniversitetet, leds verksamheterna av rektorer med levda forskningserfarenheter av kärnverksamheten.

Vad ledningsmässig strömlinjeformning och bias kan leda till är sedan länge känt inom organisationsforskningen: ”Group think”, moralisk närsynthet och opportunism är blott några av de problembilder som gör sig gällande i ledningsrummen när erfarenheter, utbildningsbakgrunder och perspektiv blir alltför ensidiga. Och det är härvidlag inte alltför otroligt att Sveriges rektorselit dras med samma typ av (homo)sociala (re)produktionsbeteenden som vi kan finna hos näringslivets företagsledareliter.

Att rektorseliten är naturvetenskapligt orienterad, och därigenom normerad, ger dessutom upphov till två särskilda problematiker.

För det första riskerar med rektorernas naturvetenskapliga positioner följa en kunskapsdisposition som ger idéer som ”NPM” och ”linjeorganisation” synnerligen god jordmån; tron på det universellt förnuftiga och riktiga. Utifrån denna tro erkänns enbart sådana kunskapsintressen som gynnar det förment ”nyttiga”, samtidigt som alternativa och kritiska kunskapsintressen i grunden misskänns. Alternativt uttryckt kan rektorerna genom sina enfaldiga positioner därför mycket väl vara predisponerade att inte kunna erkänna någon annan mångfald inom universitetet än den som går att mäta kvantitativt, och det med en och samma ”naturvetenskapliga” måttstock.

För det andra riskerar den naturvetenskapliga positionen föra med sig en blindhet för såväl den makt som följer med den egna positionen som dess konsekvenser. Den egna makten ses som vore den ”av naturen” given, objektiv och välvillig till sin art, och inte som något som syftar till att förmå människor att göra saker som de faktiskt annars inte ens skulle göra i sina vildaste fantasier. Maktutövningen misstas därigenom för auktoritet samtidigt som de i grunden illegitima handlingarna sätts på piedestal som ”det enda rätta”.

Dessa två problematiker, att inte förmå se och inte kunna erkänna mångfald inom universitetens väggar, och samtidigt ställa sig fullständigt naiv inför sin egen maktutövning, kan i sina yttersta konsekvenser ge upphov till den hållning som Linnéuniversitetets rektor Stephen Hwang, professor i fysik, gav uttryck för i Barometern (14/2-14) häromveckan. I polemik mot den kritik som framförts av Academic Rights Watch angående bristande kollegialt styre på universiteteten citeras Hwang:

”De önskar att universiteten är som de var för 100 år sedan, utan regler och fritt att komma och gå som man ville och ha hand om en handfull studenter – jätteskönt.

– Man har bildningsidéer, man ska tänka fritt och högt och ingå i en egen värld där man inte är styrd av någon och inte behöver bry sig om vad som händer i omvärlden. Det är en hel del humanister som omfamnar den idén.”

Att idén om universitetet som ett diversitet tycks vara fysikern Hwang fullständigt främmande, samtidigt som han från sin maktposition uttrycker ett inte oävet mått av förakt gentemot en stor del av den organisation han är satt att leda är nog så allvarligt. Än mer allvarligt är dock att denna hållning tycks vara ett strukturellt uttryck för en politisk vilja, nämligen just den vilja som har ett intresse av att inte erkänna mångfald inom universitetens väggar, och som har ett intresse av att mörka sin egen maktutövning.

Roten till universitetens onda är därför enbart delvis New Public Management. Utan den förda enfaldiga utnämningspolitiken och utan naturvetenskapens vasaller i rektorsrummen hade NPM förmodligen aldrig slagit rot på det sätt som den nu växer sig stark.

Daniel Ericsson

Docent i företagsekonomi vid Linnéuniversitetet

Gästprofessor i organisation och ledarskap vid Malmö Högskola