Politikerna i Uppsala och Östhammar berättar i UNT med viss stolthet att man nu beslutat färdigställa väg 288 mellan Uppsala och Östhammar, det vill säga bygga en mötesfri så kallad två plus ett-väg. Det finns en möjlighet att kunna bli än stoltare genom att bygga den första två plus ett-vägen i Sverige som inte är en dödsfälla för motorcyklister. Men de mötesfria två plus ett-vägarna sparar ju liv? Jovisst, bilisters liv, men de tar i stället motorcyklisters.

Det var inte länge sedan det hände igen: en motorcyklist kör omkull och glider in under mitträcket på en av våra berömda två plus ett-vägar och dödas av en av räckets metallstolpar. Det var ingen höghastighetsolycka – det behövs inte någon hög fart för att slitas sönder av en järnstolpe. Men på en enfilig vägsträcka måste vi motorcyklister förstås hålla bilströmmens fart, 90-100 kilometer i timmen, för att inte hindra bilisterna. Det är en mycket obehaglig upplevelse att åka MC mellan de livsfarliga räckena och veta att en uppkommen situation som leder till omkullkörning med stor sannolikhet leder till döden. Själv undviker jag dessa vägar så gott jag kan, men i takt med utbyggnaden blir det allt svårare, och det är naturligtvis ingen lösning på problemet att motorcyklister letar sig till omvägar, på mindre vägar utan räcken.

Två plus ett-vägarna är en del i Trafikverkets nollvision-satsning och en stor framgång, vad bilisterna beträffar. Men det är uppenbart att motorcyklisterna inte omfattas av nollvisionen. Inte mindre än 17 motorcyklister har dödats av räcken på två plus ett-vägar de senaste två åren i Sverige. I onödan. Det finns nämligen en teknisk lösning som avskaffar problemet: underglidningsskydd som hindrar kroppen att glida emot de livsfarliga räckstolparna. Att bara glida tills man stannar på asfalten ger en människa en stor chans att överleva om hen har sedvanlig skyddsklädsel. Att glida emot en stålstolpe leder med stor sannolikhet till döden.

Varför byggs det en enda meter två plus ett-väg utan underglidningsskydd? SMC, Sveriges Motorcyklister, har under åratal fört en intensiv kampanj för att påverka Trafikverket, som säger sig ”lyssna”, men inte tar några initiativ. I den aktuella planen för den närmsta 10-årsperioden finns inga initiativ planerade för att öka säkerheten för tvåhjuliga fordon. Man har tidigare talat om att bygga en ”provsträcka” på ett par kilometer, vilket ju vore en helt meningslös åtgärd. Hur sannolikt är det att ett antal omkullkörningsolyckor skulle inträffa just på den sträckan under ett år? Inte alls sannolikt, och vad ska man då utvärdera?

Det är uppenbart att man inte låter nollvisionen omfatta motorcyklisterna. Det är mycket sannolikt att den egentliga orsaken är ekonomisk. Troligen tycker inte Trafikverket och politikerna att motorcyklister är mindre värdefulla människor, utan det handlar om kostnaden. Ändå har inga siffror presenterats för hur mycket kostnaden skulle öka om man redan vid anläggningen av räckena skulle montera underglidningsskydd. Det finns kunskap att inhämta från andra länder, där tekniken redan används, exempelvis i Spanien, där underglidningsskydd också används för räcken i kurvor på vanliga vägar. Men kanske är man rädd att cynismen ska bli tydlig om det visar sig att extrakostnaden är relativt obetydlig.

Någon säger kanske att man måste påvisa en potentiell vinst genom forskning. Hur en sådan studie skulle gå till är dock en gåta. För att påvisa en statistisk signifikant skillnad skulle man behöva inrätta underglidningsskydd på ett mycket omfattande vägnät och jämföra med antalet dödsolyckor på ett oskyddat vägnät, vilket inte är praktiskt genomförbart. Man bör komma ihåg att det inte var några solida forskningsresultat som låg bakom inrättandet av två plus ett-vägarna. Man satsade på en god idé och lät sunt förnuft fälla utslaget. Det har blivit en stor framgång. På samma sätt borde man kunna agera i frågan om underglidningsskydden. Vi vet av statistiken hur många dödas av räckenas stolpar, och alla begriper säkert att chansen att överleva är väldigt mycket större om man inte slungas mot en stålstolpe. Att de flesta dödsolyckor med MC vållas av dödsföraktande ungdomar som vansinneskör är naturligtvis inget argument mot att skydda de 95 procent av MC-åkarna som inte beter sig så. Det behövs andra åtgärder för att minska det dödstalet.

Politikerna i Uppsala har nu chansen att vara de första i landet som följer både omtanken även om motorcyklisters liv och det sunda förnuftet för att vidta en åtgärd som borde ha varit standard redan när den första kilometern mötesfri 100-väg byggdes. Börje Wennberg och Margareta Widen anger att man reserverat pengar till vägbygget. Säkert har dock inte underglidningsskydd planerats och ingen kostnadskalkyl presenterats för er beslutsfattare.

Motorcykelåkandet ökar i Sverige, inte minst på grund av den allt kortare vintern och den ökande trängseln i trafiken. Liksom i andra länder pendlar allt fler per MC. Det är billigare, miljövänligare och smidigare än att köra bil. Problemet ökar alltså, det försvinner inte, hur hårt än de ansvariga blundar.

Snälla Uppsalapolitiker, ta chansen att bli pionjärer för en klok åtgärd som räddar liv!

Gunnar Birgegård

Läkare, MC-förare