I förra veckan tog kommunfullmäktige ett beslut om en ny nämndorganisation i Uppsala där stora förändringar föreslås. Flera av förslagen är bra. Exempelvis avser den borgerliga majoriteten att avskaffa den ineffektiva beställar- och utförarmodellen inom skolan och kulturområdet. Vi vill dock att man i denna omorganisation inte stannar vid nya nämnder och bolag utan även ser över styrningen av kommunens verksamheter.

Det är dags att kommunen prövar alternativ till den rådande styrmodellen New Public Management. Målet måste vara att ge professionerna en mycket mer framträdande roll och komma bort från den ökande administration och detaljstyrning som tynger stora delar av välfärden i dag.
Det som började som ett missnöje mot en stelbent offentlig sektor har under de senaste 25 åren lett till en grundläggande förändring mot mer marknadsstyrning, enligt en modell som brukar kallas New Public Management (NPM).

Såväl på kommunal, regional och statlig nivå har begreppet och dess idéer fått stor genomslagskraft. NPM är baserad på företagsekonomiska principer hämtade från näringslivet. Dessa principer innebär bland annat effektivisering, marknadsanpassning, konkurrensutsättning samt mål- och resultatstyrning. Kort sagt kan man säga att NPM handlar om att göra den offentliga sektorn mer lik den privata sektorn. Managers, controllers, jurister och administratörer har fått större makt på bekostnad av välfärdens kärnyrkesgrupper som till exempel läkare, socialarbetare och lärare.

Det som skulle leda till ökad effektivitet och minskade kostnader i välfärden har på flera håll lett till en försämrad verksamhet såväl för personal som för medborgarna. De kartläggningar som gjorts visar på flera negativa effekter såsom fragmentisering av verksamheter, ökad detaljstyrning, lägre egenkontroll i arbetet, konflikter mellan etik och ekonomiska mål, ökad andel tidsbegränsade anställningar, ökad stress hos personalen och sämre kontinuitet för medborgarna.

I Uppsala har personal inom bland annat socialtjänst och hemtjänst vittnat om just detta. En av fyra socialsekreterare anser inte att de kan leva upp till intentionerna i socialtjänstlagen och att det är kommunens budget och inte medborgarnas behov som styr. I hemtjänsten har personal vittnat om orealistiska schemaläggningar med försämrad kvalitet för de äldre som följd. Inom lärarkåren har vi de senaste åren sett en allt större växande administrativ börda där lärarna får allt mindre tid för undervisning med eleverna.

Att välfärden i allt högre grad läggs ut på vinstdrivande företag har lett till större misstroende mot välfärdens aktörer och driver på krav om ökad kontroll. Problemet är att all denna styrning för att säkra kvaliteten leder till likformighet och mindre flexibilitet samt kräver stora resurser.
 Om vi ska kunna komma ur en ond spiral av ökade krav på alla utförare, som än mer minskar professionernas autonomi, behöver vi få bort vinstsyftande aktörer från välfärden.

Mycket av kvaliteten i välfärdsverksamheterna skapas i mötet mellan personal och medborgare: läkare–patient, lärare–elev, anställd–äldre inom hemtjänst och äldreboende. För att dessa möten ska fungera krävs lyhördhet, flexibilitet och kontinuitet. Värden som inte lätt låter sig mätas i standardiserade mål- och resultatsystem. Alltför strikta regelverk och rapporteringskrav kan försämra förutsättningarna för att medborgarna får den service de har rätt till.

Vi måste inse att goda arbetsförhållanden hänger ihop med god kvalitet och effektivitet i verksamheterna. Det krävs en politik som leder bort från NPM och managementbyråkratins dominans. Men inte tillbaka till stelbent byråkrati, utan i stället en omvandling med fokus på verksamhetens innehåll och på decentralisering, delaktighet, medbestämmande, brukarinflytande och demokratisk öppenhet.

Vi föreslår därför att kommunen i sjösättandet av den nya organisationen ska utreda och föreslå nya styrmodeller där professionerna får mer inflytande och som innebär mindre detaljstyrning.
 Det finns flera goda exempel från andra kommuner inom exempelvis hemtjänsten eller socialtjänsten där man just gjort detta tillsammans med personalen. Vi behöver en medarbetarpolitik i Uppsala med mål om stärka professionerna för att kunna förbättra och stärka välfärden.

Inom forskningen betraktas ofta NPM som föråldrad och överspelad. I stället har det utvecklas idéer som handlar om att återge politiken dess styrande roll och att organisationen av den offentliga sektorns tjänster kan se olika ut inom olika verksamheter. Där finns också flera alternativ till managementtänkandet, exempelvis där resultat mäts med hjälp av omfattande kvalificerade och kvalitativa utvärderingar med långa mellanrum.

I Stockholm har man tillsatt något man kallar socialtjänstinspektörer som arbetar med att noggrant utvärdera verksamheter utifrån sammansatta, fler-dimensionella mål som speglar verksamheternas komplexitet.

Utvärderingar av detta slag styr och stör inte den löpande verksamheten på det sätt som daglig detaljrapportering och detaljkontroll gör. Ett annat exempel kommer från hemtjänsten i Sundsvall där man inlett ett pilotprojekt där hemtjänstpersonalen själva planerar sitt arbete tillsammans med de gamla. De kan arbeta flexibelt över veckan beroende på läget och behoven hos de äldre. De äldre har fått bättre kontinuitet och personalen är mindre stressad och kan ägna mer tid hos de äldre. Det som kan vara effektivt och rationellt i näringslivet passar inte alltid för välfärdssektorn.

I England, som var först med att införa NPM på 80-talet, har man numera börjat gå över till andra styrmodeller. Det är dags att vi gör detsamma och skapar en medarbetarpolitik i kommunen värd namnet, där professionerna får ägna sin tid åt det som de är utbildade för och allra bäst på. Att utveckla nya styrformer bör vara en självklar del av arbetet med den nya organisationen i Uppsala.

Frida Johnsson
ledamot kommunstyrelsen (MP)
Anette Klippberg
ordförande Vision Uppsala
Katarina Reineck
ordförande Lärarnas riksförbund Uppsala
Akademikerförbundet SSR genom
Maria Persson, Yvonne Flambe