Debatt Nyligen hölls en paneldebatt på Stockholms Universitet där de tre framgångsrika kvinnliga sportjournalister berättade om sitt yrkesliv i Europas fotbollsligor. De arbetade bland storklubbar och storspelare som Messi, Ronaldo och allas vår egen Zlatan. Trots berättelsernas variation framträdde en gemensam punkt: fördelen att kunna fler språk än engelska om man ska lyckas i yrket.

Och visst låter det självklart att fler språk ger tillgång till fler röster, historier och nyanser. Och omvänt: att enspråkighet begränsar. I den färska rapporten ”Språk – så mycket mer än engelska”, publicerad av Lärarnas riksförbund, ges en dyster bild av flerspråkigheten i det globaliserade och multikulturella Sverige. Antalet elever utan studier i de största moderna språken franska, spanska och tyska uppgår nu till en tredjedel av niondeklassarna. På gymnasiet väljer endast ett par procent av eleverna att studera de högsta nivåerna av moderna språk. Därtill utbildar sig allt färre till lärare i moderna språk, vilket ökar på den befintliga lärarbristen.

Frågan som infinner sig är: Varför just här och nu? Vi lever ju i ett litet exportberoende land, med ett litet språk, en högutbildad och en flitigt resande befolkning med många internationella kontakter. Borde det inte vara tvärtom? Tyvärr inte, för en enligt en tidigare EU-undersökning ligger svenskarna i botten gällande attityder till att lära sig andra språk än engelska.

Och lite tyder på förändring, trots att forskningen visar att breda och djupa språkkunskaper gynnar export och turistnäring. Inte heller övertygar argumenten om att de flesta centrala beslut fattas i flerspråkiga Bryssel och att flerspråkighet ger fördelar i karriären och berikar det övriga livet.

Intressant är att se vem som mest väljer bort språkstudierna i skolan. Det handlar om samma kategori som dominerar i expertpanelen i TV-studion i Stockholm eller som pratar på podiet när storföretagens kvartalsrapporter presenteras. Nämligen, männen. Detta kan tyckas paradoxalt, då vår historieskrivning är fylld av äventyrliga män som rör sig över klotet: vetenskapsmän, upptäcktsresande och entreprenörer. Men idag är det männen som väljer bort flerspråkigheten och möjligheten att bättre förstå och verka i länder där engelska inte är förstaspråk.

Men vad ska man då göra? Attityder kan vara sega och svårföränderliga. En viktig början är att ställa sig frågan varför argumenten sällan övertygar elever och övriga generellt, och att just killar i så hög grad väljer bort språkstudier. Därtill behöver såväl offentliga personer och instanser som s.k. vanliga människor tydligare visa på vikten av att kunna fler språk än engelska. Detta är inte bara skolans och språklärarnas sak.

Ett annat viktigt argument handlar om dagens livsnödvändiga behov av gränsöverskridande empati och solidaritet. För med allt fler människor på flykt och ökande främlingsfientlighet och extremism behövs mer av empatiskt och solidariskt tänkande. Att lära sig ett nytt språk blir då inte bara en språkinvestering, utan även en investering i empati. Det handlar lika mycket om lära sig nya sätt tänka som nya sätt att samtala. Med språkkunskaper öppnas sinnet för kulturell likhet och olikhet på ett funktionellt sätt. I språkinlärandeprocessen skapas också förståelse för alla dem som idag kämpar med att lära sig svenska. För att lära sig ett nytt språk är sällan lätt, men det visar att man är beredd att samarbeta och samverka med andra människor. Och detta är grunden för samhället.

I ljuset av detta behöver vi omvärdera och kraftsamla för att lyfta de moderna språkens position i den svenska skolan och samhället. Inte bara för språket, skolan och ekonomin, utan även för empatins skull.

Erik Cardelús

Fil dr och lärare vid Institutionen för språkdidaktik vid Stockholms universitet