Med jämna mellanrum utlöses mediala miljölarm där konsumtion av Östersjöfisk pekas ut som en betydande hälsorisk. Höga halter av en grupp av ämnen som går under samlingsnamnet dioxiner pekas ofta ut som boven i dramat.

Livsmedelsverket har även utarbetat kostråd i syfte att begränsa intaget av dessa ämnen. Samtidigt visar en ny rikstäckande undersökning att svenskarnas dåliga matvanor har skapat ett överviktsrelaterat folkhälsoproblem och att sju av tio äter för lite fisk.

Det som saknas är en trovärdig risk-nyttavärdering där de potentiellt negativa hälsoeffekter miljögifterna i Östersjöfisk kan ge ställs mot de positiva effekter som konsumtion av fet fisk ger.

Inom EU har Sverige liksom Finland ett undantag som medger att vi får saluföra fet Östersjöfisk på den inhemska marknaden men inte exportera den vidare. Detta leder naturligtvis till oro bland befolkningen och konsumtionen av exempelvis strömming i Sverige ligger i dag på en mycket lägre nivå än den var för 30-40 år sedan och huvuddelen av den strömming som fiskas i Östersjön går i dag till produktion av djurfoder.

Detta innebär att en viktig källa till intag av dokumenterat hälsobringande omega-3-fettsyror väsentligt reducerats och det är i dag vanligt att olika kostpreparat intas för att kompensera för detta.

Vad som däremot sällan lyfts fram i det mediala ljuset är de framgångar länderna runt Östersjön haft när det gällt att begränsa tillförseln av ”klassiska” miljögifter som PCB, DDT och dioxiner. Halterna av dessa ämnen i Östersjöns sediment, vatten och däri levande djur är i dag avsevärt lägre än de var under toppåren på 1970-talet.

Parallellt har populationerna av exempelvis gråsäl och havsörn, som tidigare ansågs hårt drabbade av miljögifter, vuxit till nivåer som man knappast kunde drömma om när åtgärdsarbetet drogs i gång.

Även i bröstmjölk har halterna av miljögifter minskat kraftigt jämfört med situationen på 1970-talet. De halter av dioxiner och PCB som i dag uppmätts i svensk modersmjölk innebär likväl att ammade spädbarns exponering är högre än vad som anses vara ett tolerabelt dagligt intag – detta oavsett om mamman äter Östersjöfisk eller inte.

Trots detta är expertgrupper eniga om att amning bör uppmuntras då man anser att amningens positiva effekter överväger.

Man ställer sig frågan varför det inte på samma sätt görs en risk-nyttavärdering där fördelar med konsumtion av Östersjöströmming vägs mot nackdelar?

Att som Livsmedelsverket i sitt ställningstagande till regeringen inför beslutet om ett fortsatt undantag för Sverige att saluföra fet Östersjöfisk hävda att strömming lika gärna kan köpas från andra mindre kontaminerade fångstområden är att göra det för enkelt för sig.

Det är inte särskilt troligt att exempelvis en föräldraledig pappa i Söderhamn, i stället för lokalt fångad färsk strömming, köper hem dittransporterad Kåsebergasill till familjens middag. Mer troligt är att om fisk väljs så köper man djupfryst torskfilé, fångad i Nordostatlanten, skeppad till Kina för att rensas och därifrån återtransporterad till Europa.

Det finns ett antal studier som visat på att konsumtion av fet fisk minskar risken för hjärt- och kärlsjukdomar. Nyligen publicerades en doktorsavhandling i Finland där författaren, efter omfattande studier av hälsoläget hos de delar av den finländska populationen som är högkonsumenter av Östersjöfiskfisk jämfört mot den övriga populationen, drog slutsatsen att de fördelaktiga hälsoeffekter som erhålls av fisk och omega-3-fettsyror är större än de eventuella skadliga effekterna av miljögifterna som följer med fisken.

Mot den bakgrunden är det svårt att förstå hur exempelvis Naturskyddsföreningens ordförande, Mikael Karlsson, med emfas kan hävda att ett förbud för Sverige att saluföra fet Östersjöfisk klart skulle gynna folkhälsan.

Regeringen har stora visioner om att sätta matlandet Sverige på kartan. Det finns i samhället i dag också ett starkt ökande intresse för lokalt och hållbart producerad mat. Nuvarande kostråd och återkommande utspel från miljöorganisationer leder dock ofelbart till att det läggs en död hand över ett av de mest traditionella och högvärdiga livsmedel vi har och som vi dessutom kan fiska på ett hållbart och uthålligt sätt.

Det faktum att det saknas en allmän effektbild kopplat till dioxinlika ämnen bland svenskar födda under 1970-talet, vilka med modersmjölken utsattes för avsevärt högre intag av dioxiner jämfört med dagens spädbarn, borde vara ett tydligt incitament att i visionen om ett miljöanpassat och resurseffektivt samhälle snarast iscensätta en ordentlig risk-nyttavärdering av konsumtion av Östersjöströmming.

Magnus Karlsson

tekn. dr miljöanalys

Mikael Malmaeus

tekn. dr miljöanalys

UNT 19/10 2012