Jag har tidigare påpekat att gröna politiker och företrädare för olika miljörörelser bara tycks gilla vetenskap när den bekräftar deras politiska övertygelse (Curie, 2/9 2014). När vetenskapen motsäger den egna ideologin sker ingen åsiktsförändring. I stället söker man anpassa vetenskapen till ideologin. Tyvärr verkar det saknas beredskap, både bland övriga politiker och inom vetenskapssamhället, att hantera den kunskapssyn som detta ger uttryck för.

Genom ideologisk styrning av öronmärkta ”forskningsmedel” har man nämligen dessutom lyckats skapa en sorts ”parallell vetenskap” som syftar till att stödja den egna ideologiska övertygelsen.

Ett aktuellt exempel är delar av den forskningsliknande verksamhet som är inriktad mot det ekologiska jordbruket, och som inte ställer frågan hur vi bäst utvecklar ett miljövänligt jordbruk, utan i stället utgår från att de på förhand bestämda regler som gäller för ekologisk produktion är det givna svaret.

Utmärkande för den parallella vetenskapen är att den skiljer sig från verklig vetenskap genom att dess slutsatser föregår de experimentella resultaten.

När sådana parallell-vetenskapliga tankegångar behandlas med samma respekt som vetenskapliga rön kan det få politiska konsekvenser, vilket vi bland annat har sett i Uppsalapolitikernas enhälliga beslut om 100 procent eko-producerad mat i den kommunala verksamheten.

Under sommaren har vi sett ytterligare exempel på den parallella vetenskapen i ordväxlingar mellan etablerade forskare och gröna politiker, i vargfrågan, i frågan om ekojordbrukets läckage av näringsämnen till Östersjön, och i den ständigt lika upphaussade frågan om forskning kring GM-grödor.

När forskarna förklarat kunskapsläget, och det inte sammanfallit med den gröna ideologin, så är det något fel på kunskapen eller forskarna, inte på ideologin.

Hur har den parallella vetenskapen kunnat få så stort inflytande och hur kan den anammas så okritiskt av medierna? Jag vill hävda att det grundar sig i en postmodern kunskapssyn som betraktar vetenskapen som bara en av flera röster som måste höras när en vetenskaplig fråga ska behandlas. Men alla åsikter i en vetenskaplig fråga har förstås inte samma tyngd.

Vetenskaplig kunskap varken etableras eller vederläggs genom debatter, omröstningar eller andra demokratiska processer, utan med hjälp av ett antal väl beprövade metoder för systematiskt kunskapssökande.

Däremot är det naturligtvis i högsta grad en demokratifråga att vetenskapliga resultat sprids till, och förklaras för, allmänheten och beslutsfattare på olika nivåer.

Den parallella vetenskapens företrädare desinformerar, i stället för informerar, och utgör i den meningen ett hot mot demokratin.

Den parallella vetenskapen mildrar inte heller människors oro inför ny teknik, utan den underblåser oron och delar av miljörörelsen kapitaliserar på denna oro genom sin exceptionella förmåga att manipulera både traditionella medier och nyhetsflödet på internet.

På DN debatt i söndags delgav Naturskyddsföreningens ledning sin syn på hur en tillträdande regering bör hantera ett antal miljörelaterade samhällsfrågor (DN, 21/9 2014). Flera av dessa var kloka råd, som i förekommande fall var baserade på vetenskaplig kunskap. Men deras råd på jordbruksområdet byggde på den gamla vanliga parallellvetenskapliga tesen att jordbrukets miljöproblem bör angripas genom en övergång till ekologiskt jordbruk.

För Miljöpartiet gäller det nu att fjärma sig från denna dogmatiska retorik och börja bete sig mera statsmannamässigt, både lokalt i Uppsalapolitiken och på riksplanet.

Åsa Romsons och Isabella Lövins (båda MP) försäkringar tidigare i sommar om att de visst fäster stort avseende vid vetenskaplig kunskap bådar gott (SvD 6/7 2014). Nu är det upp till bevis!

Jens Sundström , docent i växtfysiologi vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU)