Typograf med hustru, hus, barn. Förlorade jobbet. Det blev skilsmässa. Lämnade Rumänien, tog jobb i olika länder. Hamnade i Sverige, arbetslös, hemlös. Måste tigga. I mitt liv har jag stött på flera svenska män med liknande öde: utbildning, jobb, hus, familj. Arbetslös. Skilsmässa. Bostadslös.

Gheorge var vänlig, lågmäld, hjälpsam. Tyckte om att läsa. Ville inte ligga härbärget till last. Sov i olika parker i Huskvarna.

Olika, därför att han inte lämnades i fred. I åratal trakasserades han av pojkar i sina egna barns ålder. De kallade honom ”råttan”. Väckte honom på natten, slog, hånade, härmade. Filmade och lade ut.

Även den dag i augusti, då hans liv tog slut, filmades övergreppen. Två pojkar, 16 och 14 år, utreds nu för mord, två andra misstänks för brott i fallet.

I medierapporteringen är Gheorge Hortolemei-Lupu ”tiggaren” och ”EU-migranten”, aldrig man, människa. En avhumanisering light fortsätter i spalter där man förfasar sig över tillmälet ”råttan”.

Hur kan en ensam person i åratal misshandlas av barn i en liten svensk stad – utan att någon ingriper? Vad gjorde polisen? Föräldrar? Lärare? Kompisar?

Det finns de som, likt Fokus chefredaktör Johan Hakelius, lägger skulden på tiggeriet – eller på oss som inte vill förbjuda det. Men Gheorges död handlar inte om hur han levde. Problemet ligger i legitimeringen av en avhumaniserande människosyn.

Att sådan retorik florerar i ett av våra riksdagspartier visar Expressens nya granskning. Exempelvis Carl Gustafsson, kandidat för SD i Stockholms stad och landstinget, har liknat invandrare vid ”råttor” och kallat dem ”skräp”. I Nazitysklands propaganda var judar ”råttor”. I Rwanda föregicks folkmordet med att hutuer kallade tutsier ”kackerlackor”.

Om nazister får manifestera på gatorna i dagar, veckor, månader legitimeras hatretorik och rasism som ett synsätt bland alla andra, möjligt att acceptera i yttrandefrihetens namn.

Så plötsligt är det någon som gör ”det”: tillintetgör den föraktade. Men varför just dessa barn? En annan 14-åring säger att Gheorge var snäll. Han brukade prata med honom.

Kanske har kriminologen Leif G W Persson svaret. De misstänka pojkarna har påverkats av attityder hemma eller bland kompisar. Flera Huskvarnabor nämner också raskravallerna 1948, då Jönköpingsbor, en bit från mordplatsen, jagade bort romer påhejade av lokalpressen. ”Det finns en del som fortfarande tycker att det var bra”, säger en Huskvarnabo till SVT.

Om man inte gör upp med sin fulaste historia finns den kvar. Under ”rätt” förutsättningar krälar det fram igen som vi en gång trott oss ha begravt.

Varje individ har lika värde oavsett vad hen gör i livet. I stället för att kasta sig över tiggeriet bör politikerna snarast ta tag i det offentliga samtalsklimat som i förlängningen blev Gheorge Hortolemei-Lupus död.