Samerna studerades förr av Rasbiologiska institutet i Uppsala. Nu studeras de av forskare på Stockholm Resilience Centre. Så hur riskfyllda är studierna om resiliens (se ordförklaring i fotnot, red:s anm) i Arktis?

I slutet av 2016 publicerade Arktiska Rådet en ny rapport, ”The Arctic Resilience Report”, om hur folket i Arktis påverkas av klimatförändringar.

Känslighet för förändring och kris är en nyckelkomponent som identifieras i samernas livsvärld.

Initiativet till forskningen togs redan under det svenska ordförandeskapet (2011–2013) då man intresserade sig för utsatta ”ursprungsbefolkningar” och identitetsbevarande projekt. Genom studier av resiliens sammanfogar rapporten dessa frågor. Resiliens har även blivit ett populärt begrepp som gemene man kommer att möta i diverse sammanhang där vårt välbefinnande står på spel, från arbete till privatliv.

Det specifika forskningsprojektet om resiliens i Arktis har undersökt hur de ekologiska och sociala systemen är sammankopplade. Förenklat så går det ut på att förstå hur förändringar i det ena påverkar förändringar i det andra. Retoriskt är rapporten även ett svar på de hastiga förändringar som pekats ut i Arktis. Orsaken till dessa förändringar beror ofta på omständigheter utanför Arktis. I fokus är ursprungsbefolkningars utsatta habitat, försörjningsmöjlighet och kultur.

Det råder här inget tvivel om att de förändringar som beskrivs, om de är sanna, snarare borde kläs i termer av katastrof.

Ett problem med forskningen i Arktis är att resiliens lanseras oreflekterat i linje med den kunskapsspridning som har skett världen över. Genom ett friktionsfritt överförande mellan olika discipliner, framförallt från ekologin, så har begreppet applicerats alltmer på människan. Resiliens har blivit en norm för hur man ska hantera sårbarhet och återhämta sig av egen kraft under ständiga påfrestningar, precis som ekologiska system. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap menar exempelvis att oavsett för vilket system resiliens används, så är det ”en beskrivning av, på ett eller annat sätt, förmågan att stå emot och klara av en förändring samt återhämta sig och vidareutvecklas”. Plötsliga negativa händelser görs kvickt om till positiva prövningar av den individuella eller kollektiva livskraften, varmed resiliens har studerats hos grupper av människor som anses extra utsatta.

Genom program för hållbar utveckling har resiliensnormen därför introducerats till världens fattiga på södra halvklotet. I jämförelse har Arktiska Rådet valt att stödja resiliensnormens introduktion i norr.

Det finns dock en mycket viktig skillnad i hur expertisen har uttalat sig om respektive kategori – världens fattiga och ursprungsbefolkningar. Då Carl Folke, föreståndare på Stockholm Resilience Center, ger världens fattiga epitetet ”ekologiskt ignoranta”, så approcheras ursprungsbefolkningar som ”ekologiskt intelligenta”.

Policymakare attraheras av ursprungsbefolkningars överlevnadsförmåga för att få inspiration och praktisk vägledning. Med mer kunskap om deras permanent stränga livsvillkor och anpassningsförmåga, är tanken att människor överlag ska få hjälp att uthärda förväntade intensifierade prövningar av klimatförändring.

Därför mobiliseras nu antropologer för att insupa detaljkunskap om hur de ekologiskt intelligenta lever – och inte enbart i norr. Unesco:s rapport ”Wheatering Uncertainty” exemplifierar hur traditionell kunskap ska ge insikt om klimatförändring och anpassning därtill. Forskarna bakom rapporten om resiliens i Arktis höjer likaså ursprungsbefolkningars överlevnadsförmåga till skyarna, särskilt om de bor i norr.

Resiliensen hos de euroasiatiska samerna som lever i Ryssland, Finland, Sverige och Norge anses vara ett ”levande vittnesmål på styrkan hos dessa samhällen och på den autonoma kapacitet som deras självförsörjande ekonomier råder under”.

Att vända sig till ursprungsbefolkningar som inspirationskälla i stället för avart pliktar på sätt och vis för tidigare koloniala och rasbiologiska övertramp. Ett förringande av ursprungsbefolkningars icke-vetenskapliga, atavistiska kunskap omvandlas därmed till en evidensbelagd sanningsberättelse om deras väderbitna förträfflighet och nedärvda klimatkunskap.

Historiskt förkastades ursprungsbefolkningar just på grund av de förmågor som nu vördas. I och med klimatkrisen, där mänskligheten hotas av överutvecklade ekonomier, har man dock ändrat sig. Ursprungsbefolkningar görs numer till ideal för utvecklingsduglighet på grund av den belåtenhet att uthärda ständiga påfrestningar som har identifierats hos dem.

Men även om kategoriseringen av livskraft hos samerna kan uppfattas som en generös komplimang så har den en disciplinerande effekt. Genom forskningen kan olika ursprungsbefolkningar i Arktis jämföras. Förmågan att ”självorganisera, experimentera, lära sig och anpassa sig” diagnostiseras som lyckad resiliens.

Att visa på resiliens har blivit en markör för att få betraktas som ursprungsbefolkning.

Som utpekad exemplarisk målgrupp har ursprungsbefolkningar använts oreflekterat för att bevisa att människan ska finna källan till livskraft i sin egen utsatthet. Till och med inuiternas konst har lyfts fram som en utväg för dem att tjäna lite pengar och samtidigt få terapeutisk tröst i förödelsen.

Men att upphöja faror till kraftkällor för överlevnad är i sig riskfyllt. Det talar om för både ursprungsbefolkningar och oss andra att resiliens är något som man ska åstadkomma på egen hand. De som intresserar sig för resiliens eller ursprungsbefolkningar behöver därför fundera igenom sin position.

Vi föreslår att en större försiktighet bör tillämpas i utpekanden av både ”ursprungsbefolkningar” och deras inneboende kapacitet till resiliens.

Den klichéartade produktionen av framgångsrik självreglering vid plötsliga negativa händelser kommer däremot inte att avta så länge som historiskt förtryck och klimatkris ska helas genom interventioner i termer av resiliens.

Julian Reid, professor i internationella relationer, University of Lapland, Rovaniemi, Finland.

Annika Skoglund, biträdande lektor i industriell teknik Uppsala universitet, Sverige.

Fotnot: Resiliens är kapaciteten hos ett system ... att hantera förändringar och fortsätta att utvecklas. Källa: Stockholm ­Resilience Centre