Afrika har äntligen börjat ta plats i världsekonomin. Några av världens mest snabbväxande länder finns i Afrika. Kina och Turkiet tillhör de som visar ett stort intresse för investeringar på kontinenten medan EU riskerar att hamna i bakvattnet. Därför är det viktigt att värna de kontaktytor som finns med Uppsala som nav.

Nordiska Afrikainstitutet, NAI, i Uppsala är ett gemensamt nordiskt forskningsinstitut under svenska utrikesdepartementet, med Afrika som forskningsområde. Nu har Statskontoret gjort en utredning av institutets verksamhet. Uppdraget var att utreda om institutet ska ha en annan organisationsform än den nuvarande. Man hade därför kunnat förvänta sig att Statskontoret skulle titta på några olika alternativ, men Statskontoret diskuterar inga alternativ.

I stället föreslår Statskontoret att institutet inordnas under Uppsala universitet. Det är en tunn analys och en felaktig slutsats.

Det omfattande förändringsarbetet som gjorts sedan 2006 framkommer ändå tydligt i rapporten. Institutet har på alla punkter uppfyllt de krav som regeringen ställt på det. Genom ett målmedvetet arbete har både administration, kommunikation och bibliotek effektiviserats samtidigt som antalet forskare ökat. Flytten till nya och mer ändamålsenliga lokaler 2012 gav besparingar på i storleksordningen 1,5 (omedelbart) till 2 miljoner kronor (på sikt). Under perioden 2008–2012 har volymen extern finansiering mer än fördubblats. Institutet har varit en synlig aktör i den offentliga debatten om utvecklingen på den afrikanska kontinenten. Ett exempel är den stora satsningen som gjordes med Bok och Bibliotek 2010, en satsning som ökat kunskapen och intresset för Afrika och afrikansk litteratur.

Mot den här bakgrunden delar jag inte Statskontorets slutsatser och rekommendationer vad gäller institutets framtida organisation och inriktning. Under sju år har institutet fått ett enda uppdrag från UD: att ta fram underlag för arbetet med en ny Afrikastrategi.

På mycket kort tid tog institutet då fram fem rapporter (ekonomi, migration, demografi, naturresurser, forskning). Att institutets forskning inte har använts på rätt sätt beror inte på brister på institutet utan på regeringens dokumenterade ointresse för Afrika. Det är en insikt som nu äntligen börjar få fäste även i den bredare samhällsdebatt.

Vi socialdemokrater har länge varit bekymrade över situationen och ser vikten av att öka svensk närvaro i Afrika. Då är Statskontorets slutsatser felaktiga.

Statskontoret har uppenbarligen inte satt sig in i den utveckling som för närvarande sker inom den svenska universitetsvärlden med en allt större autonomi.

Skulle institutet inordnas i ett universitet är det sannolikt att institutet försvinner som sammanhållen enhet. Ska ändring ändå ske, vore det möjligt att skapa en ­ändamålsenlig, statlig stiftelse.

Regeringen har ansvar för att ge ordförande med styrelse ett tydligt ansvar och mandat att utveckla verksamheten. Verksamheten kan som i dag finansieras över biståndsbudgeten.

Jag ser med oro på regeringens passivitet och ointresse för Afrika. Behandlingen av Nordiska Afrikainstitutet är bara ett exempel på oförståelsen för kontinenten. Svenska företag riskerar att missa affärsmöjligheter och politiskt blir vi oförstående för en ny situation. Regeringen måste ta ansvar för Afrikapolitiken!

Carina Hägg

ledamot (S) av riksdagens utrikesutskott

UNT 25/5 2013