• söndag 26 mars 2017
  • Familjeannonser
  • Grannar
  • Lokusjobb
  • Lokus
  • Grannar
  • Evenemangsguiden
  • Uppgång.se
Kycklingfilé med sötpotatispommes och vitl... Malins matblogg Malins matblogg
Vädersponsor:

Ratificera inte Nagoyaprotokollet!

DEBATT Nagoyaprotokollet likställer dagens nyfikenhetsdrivna grundforskning inom medicin och naturvetenskap med imperialistisk rovdrift, skriver Jens Sundström.

Sverige har skrivit under Nagoyaprotokollet men ännu inte ratificerat det.

Det finns synnerligen goda skäl till att Sverige helt bör avstå från att göra det och även verka för att förordningen från EU som ger direktiv om hur Nagyoaprotokollet ska genomföras (EU nr 511/2014) omgående upphävs.

I korthet innebär förordningen att varje användare av en genetisk resurs eller traditionell kunskap knuten till en genetisk resurs måste upprätta ett avtal med det land där den genetiska resursen är insamlad. Om vi, som exempel, antar att en forskare vill undersöka om samernas metoder att bedriva renskötsel inneburit några genetiska förändringar hos renarna jämfört med vildrenen, träder förordningen in. För att inleda ett sådant projekt måste forskaren ha avtal klara med de nationella myndigheterna inom renens utbredningsområde; förutsatt att länderna ratificerat Nagoyaprotokollet och tillämpar förordningen i det egna landet. Vid en första anblick kan det tyckas vara ett rimligt krav, men på grund av allt för breda skrivningar kommer det nuvarande förslaget att innebära en kraftigt ökad administration. Det riskerar att både fördyra och försvåra grundläggande forskning inom såväl medicin som biologi.

Framför allt kommer populationsgenetisk forskning och forskning kring biodiversitet att påverkas negativt.

Det kan tyckas märkligt eftersom intentionen med Nagoyaprotokollet är det motsatta. Det syftar ju till att skydda biodiversiteten och ge ursprungsbefolkningar tillbörligt ersättning för genetiska resurser och traditionell kunskap. Det bygger på en vilja att göra rätt i förhållande till forna tiders kolonialism och imperialism.

Problemet är i att skrivningarna i Nagoyaprotokollet slår allt för brett och likställer dagens nyfikenhetsdrivna grundforskning inom medicin och naturvetenskap med imperialistisk rovdrift.

Det är vidare ett fördrag som är fyllt av politiserande skrivningar som i praktiken omformar ett tänkt miljöprojekt till ett antiglobaliserings- och antifrihandelsprojekt. Dessutom saknar Nagoyaprotokollet helt förankring i dagens kunnande om den moderna biologin.

Även om Sverige ratificerar Nagoyaprotokollet kommer det inte att tillämpas här i Sverige. Det beror naturligtvis inte på att regeringen tycker att den kan offra den traditionella kunskap som de svenska samerna besitter, eller att de genetiska resurser som finns i Sverige inte är skyddsvärda. Jag tror i stället att lagstiftaren värderar ett fritt utbyte av kunskaper och dessutom har insett att en reglering kraftigt skulle påverka vårt internationella utbyte i negativ riktning.

Det som gör mig förvånad är att man inte resonerar på samma sätt när det gäller andra länder.

Jag är övertygad om att varje svensk forskare med sans och ansvar för den egna budgeten i möjligaste mån kommer att undvika forskningssamarbeten med forskare i länder som ratificerat och tillämpar Nagoyaprotokollet.

Den administrativa bördan för att på förhand upprätta skriftliga kontrakt med olika länders nationella myndigheter – för att inte tala om den mängd forskningsmedel som måste avsättas för att få rätt underskrifter – kommer att bli alltför avskräckande.

Bättre då att samarbeta med forskare i länder där kunskapsutbytet är fritt. Detta är naturligtvis oerhört allvarligt eftersom graden av byråkrati i olika länders administrativa system därmed indirekt kommer att diktera vilken sorts forskning och vilka vetenskapliga frågeställningar som forskarna väljer att ta sig an.

Dessutom riskerar detta att utestänga många av världens fattigaste länder från internationella forskningssamarbeten.

Exakt vad som menas med en genetisk resurs är inte heller helt glasklart. Är det ett enskilt arvsanlag som isolerats i ett provrör, eller måste den genetiska resursen vara knuten till en organism? Hur ska vi bedöma mikroorganismer och virus som lätt kan förflyttas mellan olika länder? I och med Nagoyaprotokollet måste forskare som vill forska på pandemiska sjukdomar upprätta skriftliga kontrakt med enskilda länder. Frågan är dock, vilket land äger rätten till influensan?

Frågan kan verka konstig men det gäller att göra rätt. Den forskare som inte visat tillbörlig aktsamhet kan dömas till två års fängelse.

Nagoyaprotokollet är resultatet av internationella förhandlingar som pågått under de senaste 20 åren. Tyvärr verkar förhandlarna vara omedvetna om den grundläggande biologiska kunskap som utvecklats under tiden. Fördraget ser på den genetiska informationen som något artspecifikt och beständigt. Trots att det torde höra till allmänkunskapen att många arvsanlag både kan förändras över tid inom en art, samt att många arvsanlag – även med tämligen specifika funktioner – kan återfinnas i flera olika arter.

När forskare ändå måste upprätta avtal för att få studera ett visst arvsanlag i en viss art faller därför Nagoyaprotokollet på sin egen orimlighet.

I slutet av 90-talet införde Europa en mycket strikt lagstiftning kring användningen av modern genteknik – den lagstiftning som reglerar genetiskt modifierade organismer. Det har i praktiken inneburit ett stopp för utvecklingen av hållbara tillämpningar inom den gröna sektorn. Under det sista årtiondet har utvecklingen inom den molekylärbiologiska grundforskningen visat på möjligheten att utnyttja naturlig variation, både för att förstå grundläggande biologiska processer, och för att utveckla hållbara lösningar för ett framtida jord- och skogsbruk.

Det regelverk som nu byggs upp för att följa Nagoyaprotokollets obsoleta och politiserade regelverk riskerar att dra ett vått täcke även över den delen av den moderna biologin.

Det är därför av yttersta vikt att dagens lagstiftare vågar göra om och inte låter Nagoyaprotokollets goda intentioner bli det godas fiende.

Jens Sundström, docent och samverkanslektor vid Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) i Uppsala.

 
 

Debatt