Att överklaga i tillsättningsärenden brukar sällan vara värt besväret. Ifrågasättande av beslut verkar sätta igång starka försvarsmekanismer även då besvären är välgrundade. Som handledare för många doktorander, postdoktorer och som institutionsprefekt har jag oftast gett rådet att avstå, svälja förtreten och gå vidare. Det kan vara bättre att vänta till nästa tillfälle än att försöka påvisa felaktigheter. I ett aktuellt fall gav jag trots detta rådet att överklaga.

Ärendet var annorlunda med avseende på två aspekter som mig veterligen inte tidigare prövats vid Uppsala universitet (UU). Den ena var UU:s undermåliga rekryteringsverktyg MyNetwork, det vill säga det dataprogram som de sökande använder och som sedan används av sakkunniga och rekryteringskommitté för att bedöma ansökningarna. Den andra var att anställningsavtalet skrevs redan innan överklagandetiden gått ut.

På MyNetwork hemsida möts de sökande av en logisk struktur där man kan lägga till datafiler med olika meriter under de rubriker som anges.

Artikelbild

| Erik Gylfe

Detta är vanligt i ansökningssammanhang och sökande lägger ofta till dokumenten allteftersom de blir färdiga. Andra datasystem brukar sedan skapa ett sammanslaget ansökningsdokument med samma logiska struktur som möter de sökande. Det är särskilt viktigt för de sakkunniga som ska hitta i och kunna jämföra olika ansökningar med 250 — 400 sidor. En central funktion är då att de sökande kan granska det sammanslagna dokumentet och kontrollera att det är korrekt.

I MyNetwork arrangerades i stället samlingsdokumentet i den ordning som de sökande laddat upp sina datafiler vilket gjorde att ansökningarna förlorade den logiska strukturen och kom att se helt olika ut. Dessutom saknade de sökande möjligheten att granska och godkänna det sammanslagna dokumentet.

Den senare bristen innebar att de sökande inte hade möjlighet att upptäcka ett mycket allvarligare fel, att MyNetwork vid sammanslagningen ersatte meritdokument med blanka sidor. De sakkunniga kunde alltså inte se alla meriter, och i det aktuella fallet kan en sakkunnig inte förstå vilken meritering som den sökande hänvisar till.

Vad problemet beror på är oklart, och eftersom bara vissa dokument försvann kan sökande ha drabbats olika även om det är frågan om ett systemfel.

När ärendet överklagades och felet påpekas bemöttes det av rekryteringsgruppen med att de sakkunniga med ”enkelt klickande” kan läsa alla de individuella datafiler som laddats upp. Det kan förefalla enkelt, men när det är frågan om att ladda ner en sammanslagen datafil eller 20 — 40 separata filer så är det osannolikt att någon väljer det senare. Ironiskt nog valde UU själv (trots påpekandet om bristerna) den enklare varianten inför beslut om överklagandet.

Beslutsunderlaget till Rektorssammanträdet, som efter begäran skickats till den fackliga organisationen, innehöll sålunda det sammanslagna dokumentet där tre bilagor med viktiga meriter saknades (de blanka sidorna hade nu tagits bort). Däremot innehöll innehållsförteckningen hänvisningar till de saknade avsnitten som dock inte ens fanns med som separata dokument i underlaget.

Rektorsbeslutet har uppenbarligen fattats utan att ta hänsyn till innehållet i de saknade sidorna men ”Rektor finner inte att det som NN har anfört angående universitetets rekryteringssystem har påverkat utgången av ärendet”. Prefekten för berörd institution avger med anledning av överklagandet ett utlåtande till stöd för den redan anställde. Anmärkningsvärt hänvisas då till den anställdes meriter inom ett område där den överklagande är uppenbart starkare.

Den andra aspekten rör en dom (74/16) i Arbetsdomstolen för ett år sedan, som innebär att ett anställningsavtal inte kan brytas om ett överklagande bifalls.

Uppsala universitet förefaller ha brustit i sin omvärldsbevakning och varit omedveten om domen då anställningsavtalet skrevs, annars borde rutinerna vid anställning ha ändrats. Domen påtalas dock i överklagande, och det föreslås att UU kan lösa problemet genom att dubblera anställningen. Den berörde prefekten konstaterar att det inte finns några ekonomiska förutsättningar för en sådan lösning.

Detta tydliggör att det kan vara de ekonomiska konsekvenserna som ligger bakom UU:s ovilja att bedöma, och inför rektorssammanträdets beslut ens bifoga, de av MyNetwork borttappade meritdokumenten.

Beslutet från Överklagandenämnden för högskolan, som är högsta instans, var beklämmande läsning. Man ”finner att det inte framkommit något vad gäller brister i rekryteringsverktyget eller i handläggningen i ärendet i denna del som föranleder nämnden att undanröja beslutet”.

Beslutet är baserat på samma ofullständiga underlag som användes vid Rektorssammanträdet, och som på begäran skickats från nämnden till den överklagande. Nämnden kommenterar inte de saknade meritdokumenten trots att överklagandet påpekar diskrepansens mellan innehållsförteckning och faktiskt innehåll i ansökan. I stället citeras utlåtandena från rektor, rekryteringsgrupp och prefekt. Den i överklagandet framförda möjligheten att de ekonomiska konsekvenserna påverkat UU:s beslut kommenteras inte av nämnden.

Under ärendets gång har problemen med MyNetwork påtalats för UU. Till att börja med förnekades problemen. Sedan lades skulden på den sökande som anklagades för att ha bifogat skadade datafiler, men rekryteringsgruppen påpekar motsägelsefullt att de går att läsa med ”enkelt klickade”, och systemet gav ingen varning om att något var fel. Nu har UU ändå korrigerat de problem i MyNetwork som man hävdade inte hade någon betydelse. Så förhoppningsvis är det ”icke-existerande” problemet nu eliminerat. Blanka sidor i ansökningshandlingar vid UU lär inte ha varit ovanligt, så troligen har fler drabbats under de nästan tre år som MyNetwork använts.

Genom överklagandet har problemet uppmärksammats, vilket är något Uppsala universitet borde vara tacksamt för. I stället har UU reagerat på ett sätt som gör att man måste ifrågasätta rättssäkerheten vid rekryteringar och hanteringen av visselblåsare.

Erik Gylfe

Professor emeritus, Uppsala universitet