Den 20–21 mars träffas Europas regeringschefer vid EU:s toppmöte. Fredrik Reinfeldt kommer vara på plats för att representera Sverige i vad som kan vara en av decenniets viktigaste klimatförhandlingar.

Frågan är bara om han vågar vara tydlig nog. Det som ska behandlas på mötet är nämligen det klimatramverk som ska vägleda EU:s klimatarbete fram till år 2030 men dessutom vad som blir styrande för EU i de globala klimatförhandlingarna i Lima i år och som nästa år i Paris ska leda fram till ett nytt globalt avtal.

Regeringens agerande är, för alla som vill se en aktiv och ambitiös klimatpolitik, inte särskilt upplyftande. Om de nu någonsin haft ambitionen att vara en pådrivande kraft i den europeiska klimatpolitiken, verkar de ha släppt den helt.

EU-kommissionen la i januari fram ett förslag på mål till 2030 som är långt ifrån tillräckligt. EU har själv gjort en konsekvensanalys som visar att vi tjänar på att gå fram med bindande mål avseende såväl utsläppsminskningar liksom inom förnybar energi och energieffektiviseringar. Trots det blev förslaget att enbart fastställa nationellt bindande mål för utsläppsminskningar, dessutom på en alltför låg nivå. När Europaparlamentet röstade om frågan i februari gjordes ett stort arbete av progressiva krafter för att markera att EU kan bättre. Parlamentet röstade för tre bindande mål. Siffrorna imponerade visserligen inte, men signalen var viktig. EU måste ha högre målsättningar.

Sveriges hållning i den europeiska klimatpolitiken har under borgerligt styre allt mer präglats av passivitet, trots att de på hemmaplan försöker framstå som Europas klimathjältar.

Detsamma gäller i detta sammanhang. Regeringen accepterar i princip kommissionens tandlösa förslag rakt av men säger vilja ha ett mål på – 50 procent utsläppsminskningar stället för kommissionens förslag om – 40 procent. Men det håller inte för granskning. Regeringens egentliga position är nämligen att de ”kan tänka sig” att addera dessa 10 procent om andra utvecklade länder också åtar sig liknande mål. Dessa 10 procent ska dessutom inte göras inom EU, utan i andra länder genom osäkra utsläppskrediter. Dessutom vill regering fortsatt undvika tydliga mål för energieffektivisering och förnyelsebar energi. Skillnaden mellan Sveriges och EU-kommissionens hållning är således löjeväckande liten.

I stället för att acceptera kommissionens förslag men via luftslott försöka få den egna linjen att se ambitiös ut borde den svenska regeringen göra verklighet av sitt prat om att ligga i framkant.

Det finns ett brett stöd i svensk miljörörelse, fackföreningsrörelse och bland företag för tre bindande mål. Det ger en bredare palett för klimatarbetet och styr mot nödvändiga investeringar. De svenska socialdemokraterna i EU-parlamentet drev som sin linje mål om minst 50 procent utsläppsminskningar inom EU, 40 procent förnybar energi och 40 procent energieffektiviseringar. En sådan linje skulle bygga en trovärdig hållning för en progressiv klimatpolitik, som tar ansvar för såväl den europeiska omställningen som EU:s viktiga roll i de internationella förhandlingarna. Vi måste återta det svenska ledarskapet i klimatpolitiken, tyvärr leder den nuvarande politiken i motsatt riktning.

Magnus Nilsson, kandidat (S) till EU-parlamentet

Sara Karlsson, riksdagsledamot (S)