Inom både alliansregeringen och oppositionen har röster höjts för privatisering av Arbetsförmedlingen. Senast under Almedalsveckan återlanserade Centerpar­tiet idén om ”jobbpeng”, som i korthet går ut på att Arbetsförmedlingen reduceras till att besluta om en summa pengar som följer med den arbetssökande till valfri privat arbetsförmedlare.

Vi som arbetar på Arbetsförmedlingen menar att debatten ofta bygger på felaktiga grunder och bristande insikter om vårt uppdrag och hur vi jobbar.

Vår åsikt är klar. Privatisering och konkurrensutsättning har sina fördelar, men också risker. Se på konkursdrabbade JB-­koncernen och idrottsgymnasiet i ­Karlstad. Där tvingas eleverna byta skola och riskerar att få försenad och försämrad utbildning. Se på apoteksmarknaden där tillgängligheten i flera glesbygdsorter är hotad och där sjuka får vänta längre på sina mediciner. Se på skandalerna i äldreomsorgen.

Arbetsförmedlingens svåraste och mest prioriterade uppdrag är att öppna dörrar för utsatta grupper – funktionshindrade, nyanlända och dem som hamnat i jobb- och utvecklingsgarantins tredje och sista fas.

De arbetssökande som räknas till de utsatta grupperna har blivit fler. År 2006 var de 160 000, i dag är de 240 000. Det motsvarar hälften av alla arbetssökande.

En tredjedel av de inskrivna på Arbetsförmedlingen saknar gymnasieutbildning.

Med en offentlig arbetsförmedling säkras det långsiktiga ansvaret för att dessa grupper får bästa tänkbara stöd. De mest utsatta behöver ofta mer långvariga kontakter med Arbetsförmedlingen. Privatisering riskerar tryggheten som en stabil och varaktig kontaktperson innebär.

Vi på Arbetsförmedlingen arbetar ofta i processer som tar lång tid för att ge resultat. Ständiga upp- och omförhandlingar av privata entreprenader styckar upp dessa processer i korta perioder där långsiktigheten går förlorad. Lönsamheten för insatser som sträcker sig bortanför upphandlingsperiodens slutdatum blir svår att räkna hem för entreprenörerna.

Vad händer med Bengt, 62 år och arbetslös maskinist med reumatism, eller Amanda, 18 år, med en avbruten gymnasieutbildning i bagaget, när ansvaret för deras svåra väg in på arbetsmarknaden läggs på ett privat arbetsförmedlingsföretag, vars kontrakt snart ska omprövas och upphandlas på nytt?

Risken ökar att företaget väljer att stoppa in dem i vilka kvickfixåtgärder som helst så att deras ärenden inte hamnar i kolumnen med röda siffror i årsrapport – i stället för att satsa på någon mer utdragen och kostsam insats som ger goda och hållbara resultat först efter nästa upphandlingsomprövning.

Bengt och Amandas väg till arbete ska inte hackas sönder av kortsiktig ekonomisk stress där ägare ständigt kräver vinstuttag och statliga ”kontrollanter” kräver periodiseringsbara resultat med täta mellanrum.

Den offentliga Arbetsförmedlingen finns där för att skydda den arbetssökandes intressen. Det är till exempel förbjudet att ta betalt eller kräva motprestationer av arbetssökande för arbetsförmedlingstjänster. Privatisering ökar risken för att reglerna tänjs.

Till viss del råder fri etableringsrätt på arbetsförmedlarmarknaden redan i dag. Verksamheten är konkurrensutsatt och utlagd på flera olika kompletterande aktörer när det gäller uppdrag inom alla tre faser av jobb- och utvecklingsgarantin. Enligt siffror från årsskiftet finns 796 kompletterande aktörer i privat sektor. 767 av dem är upphandlade enligt Lov, Lagen om valfrihetssystem.

Det är bra. Vi välkomnar de kompletterande aktörernas viktiga bidrag till Arbetsförmedlingen. Men de kan aldrig ersätta och ta över de delar av vår verksamhet som handlar om att ge stöd åt dem som står längst bort från arbetsmarknaden och värna deras rätt.

Christer Gustafsson
ordförande Saco-S-föreningen, Arbetsförmedlingen
Helén Justegård
vice ordförande Saco-S-föreningen, Arbetsförmedlingen
UNT 30/7 2013