Medan världen desperat skriar efter mer mark att odla mat på så accelererar Uppsala planerna på att bygga sönder Uppsala­slätten. Redan nu vill man ändra intentionerna i översiktsplanen som bara är två år gammal. En artikel i UNT 12/7 handlade om att alliansen i plan- och byggnadsnämnden vill öppna ett nytt industriområde på åkermarkerna öster om motorvägen.

Det är viktigt att förstå att jordbruksverksamhet är en långsiktigt hållbar verksamhet som upprätthåller och förbättrar betingelserna att varje år producera mat och bioenergi.

Hushållning med jordbruksmark är ett allmänintresse – oavsett bakgrund behöver vi alla mat för dagen. Anläggning av industriområden däremot, förstör betingelserna för denna typ av produktion.

En del aktörer menar att denna förstöring av åkermarkerna inte är rovdrift utan resursfördelning – Sverige behöver inte skydda sin åkermark eftersom andra områden i världen kan producera livsmedel billigare. Detta argument faller dock platt om vi ser oss omkring i världen – vad som just nu håller på att ske.

”Redan i dag är efterfrågan på odlingsbar mark på väg att överträffa tillgången”, menar forskaren Kenneth Hermele i sin färska avhandling Land Matters vid Lunds universitet. ”Det sätter en stor press på den befintliga åkermarken som ska räcka till för odling av livsmedel, foder, textilfiber och bränsle”.

Denna utveckling, där tillgången på jord minskar, har i den internationella miljödebatten fått namnet Peak Soil, för att anknyta till det redan kända begreppet Peak Oil, och den avspeglas bland annat i de kraftigt ökande livsmedelspriserna från början av 2000-talet och framåt samt i form av de stora köpen av odlingsbar mark i Afrika av kapitalstarka aktörer.

Hermele menar att vi troligen går in i en ny fas med ständigt ökande konflikter om markbundna resurser. Likaså skriver den säkerhetspolitiske experten Bo Pellnäs i UNT Perspektiv 22/9 att ”Innehav av odlingsbar mark och tillgång på vatten blir snart av samma strategiska betydelse som oljan har haft det sekel som gått”.

Detta innebär att Sverige återigen kan hamna i situationer då vi är mer beroende av vår inhemska produktion av livsmedel.

Siffror på tillgänglig åkermark understryker dilemmat. 1960 var den genomsnittliga åkerarealen i världen 0,46 hektar (ha) per person. I dag finns endast cirka 0,21 ha åkermark per person.

Förändringen är drastisk – och jordens befolkning fortsätter att öka. Enligt FAO kommer tillgången på mat i utvecklingsländerna att behöva öka med nästan 60 procent till år 2030 och fördubblas till år 2050.

Det finns i Sverige i dag cirka 0,29 ha åkermark per person. Det går åt cirka 0,41 ha för att ge mat åt varje svensk med den levnadsstandard vi har. Vi kan alltså föda knappt tre fjärdedelar av vår befolkning från våra svenska jordar. Resten måste vi importera från övriga världen.

Om en global utjämning av levnadsvillkoren ska ske så kan vi inte fortsätta att importera mat i nuvarande utsträckning – från en värld som alltså har mindre åkermark per person än vi. Vi ska naturligtvis fortsätta att importera livsmedel som inte kan produceras i Sverige, men samtidigt måste vi odla mer av våra inhemska grödor för att bidra till vår och övriga världens försörjning. Sverige borde vara nettoexportör av livsmedel!

Varje hektar åkermark som exploateras på den bördiga Uppsalaslätten medför alltså att flera hektar på sämre jordar i andra delar av världen – till exempel regnskogsområdena – måste odlas upp för att de globala behoven av livsmedel ska kunna tillfredsställas. Det är med andra ord en rovdrift som bedrivs när vi förstör åkerjordarna i den omfattning som nu sker.

Vad finns det för alternativ? När det gäller bostadsbyggande så sker redan i dag en viss förtätning av Uppsala. Men industriområdena fortsätter att växa ut med låga ytkrävande huskroppar. Detaljplaner för industri och handel i städernas ytterområden måste skärpas vad gäller hushållningen med mark. Enplanshangarer omgivna av vidsträckta asfaltytor för korttidsparkering är inte en hållbar strategi. Verksamheter kan inrymmas i byggnader med flera plan. Mellan husen skapas då en mänsklig skala och intressanta rumsbildningar. Man bör även utreda möjligheten att komplettera befintliga lokaler på höjden för industri och handel.

Vidare är det dags att se Uppsalas expansion i regionalt perspektiv. När förslag väcks om utbyggnad på den värdefulla åkermark som omger Uppsala är det uttryck för en lokal hemmablindhet.

I stället föreslår vi en attraktiv infrastruktur och kollektivtrafik som gör kransorterna tillgängliga och omvandlar dem från sovsamhällen till regelrätta avknoppningar från Uppsala med arbete, bostäder och centrum mixat med grönstruktur på modernt sätt.

På så vis kan vi zooma ut från centralorten Uppsala och betrakta ett ”Storuppsala”, där vi lyckas kanalisera initiativkraft från förtätnande centrumbildning till nyvaknande samhällen som står sig allt bättre på egna ben.

I den inledningsvis nämnda UNT-artikeln från 12/7 säger nämndordföranden att ”Kommer det ett större företag som vill bygga i öst vill vi kunna säga ja till det”. Det nämns inte att detta innebär att ett annat stort företag – som bedriver jordbruk – vräks ifrån sin mark.

Uppsalaslätten kan ha en stor betydelse för framtiden om dess långsiktigt viktigaste kvalitet, den goda jorden, används för det den passar bäst för – att försörja oss med mat. Därför kan vi inte bygga igen den med ny ytkrävande industriverksamhet.

Bygg alltså inget nytt industriområde öster om motorvägen! Detta skulle innebära startskottet till att den sista resten av det öppna landskapsrummet öster om Uppsala muras igen. Nya kreativa lösningar för stadsbyggande måste utvecklas såsom förbättrad infrastruktur till kransorterna och flervåningsbyggnader i befintliga miljöer för industri och handel för att svara upp mot behoven av mer effektivt, mer etiskt, mer estetiskt och mer hållbart markutnyttjande.

Ingmar Messing
professor i markvetenskap SLU
Per Hedfors
forskarassistent i landskapsarkitektur, SLU
UNT 17/11 2012