Ministern för högre utbildning och forskning Helene Hellmark Knutssons (S) utspel i veckan om pedagogisk utbildning för universitetslärare har väckt debatt. Självklart ska universitetslärare ha adekvat utbildning inte bara för att vara forskare utan också för undervisning. Men det är att starkt förenkla problemet om man tror att det räcker.
Regeringens styrning av svenska högskolor har i decennier prioriterat forskningen på utbildningens bekostnad, vilket syns inte minst i finansieringen. Möjligen har resultatet dock blivit mer framgångsrikt än vad regeringarna avsett i sina beslut: De båda akademiska aktiviteterna undervisning och forskning skiljs allt mer från varandra. Det innebär att högskolelagens skrivningar inte följs i den dagliga verksamheten på lärosätena.
Ett resultat av åtskillnaden är att undervisningen till skillnad från forskningen i hög utsträckning inte behandlas som en akademisk aktivitet. Det som är utmärkande för en akademisk aktivitet, oavsett om det är forskning eller undervisning, är reflektion, dokumentation, diskussion och kritisk granskning i kollegiet – och att den är avgörande för universitetslärarens framgång. Få universitetslärare har möjlighet att bedriva ett akademiskt lärarskap – det vill säga angripa undervisningen som en akademisk aktivitet – och ännu färre belönas när de trots allt sämre förutsättningar lyckas.
Men senare decenniers regeringar har inte bara ett ansvar för att ha prioriterat forskningen på undervisningens bekostnad, de har också ett ansvar för att de systematiskt förväntar sig att undervisningen kan effektiviseras på samma sätt som administration. I tilldelningen av resurser görs varje år av rege-ringen ett produktivitetsavdrag vilket är en uträkning av hur banker och försäkringsbolag effektiviserats under det senaste åren. Det innebär att en föreläsning som 1996 tog 90 minuter i dag ska genomföras på 74 minuter. Om samma metod för beräkning av finansiering använts i grundskolan hade skolveckan för eleverna minskats med nästan en hel dags arbete per vecka.
Men det är ju inte bara själva undervisningstiden som drabbas. Varje tentamen ska rättas snabbare än förut, varje samtal med en student ska gå fortare och varje förberedelse ska gå ännu snabbare – och naturligtvis är det detta som skärs ned i första hand, och inte undervisningstiden. Med jämna mellanrum hotar denna effektivisering ändå att nå någon sorts skamgräns (vanligen när rapporter kommer om att studenter får mindre än fem timmars undervisning per vecka) och då görs en ”kvalitetssatsning” som innebär att skamgränsen inte nås. Men det räcker inte att bara öka antalet undervisningstimmar. Tid för reflektion, dokumentation och diskussion behövs för att bedriva och utveckla ett akademiskt lärarskap och därmed öka kvaliteten i mötet mellan lärare och studenter.
Visst har Hellmark Knutsson rätt i att all undervisning inte är tillräckligt bra vid svenska högskolor, men det är ett resultat av hur denna och tidigare regeringar agerat. De flesta lärosäten bedriver pedagogisk utbildning men lärarna ges varken tid eller incitament att bedriva ett akademiskt lärarskap.
Nu är det dags att regeringen ger lärosätena en reell chans att faktiskt ge lärarna i uppdrag att bedriva akademiskt lärarskap, där de vetenskapliga redskapen kan användas också i undervisningen. Sveriges universitetslärare och forskare (SULF) kräver därför:
1. Ta bort produktivitetsavdraget när det gäller finansiering av undervisning
2. Öka basanslagen till forskning så att forskning och utbildning kan kopplas till varandra
3. Ge tydligt uppdrag till lärosätena att jämställa undervisning och forskning
4. Följ upp att lärosätena aktivt arbetar med att jämställa undervisning och forskning och att de ger förutsättningar för utvecklandet av akademiskt lärarskap
Genomför detta och landets studenter kommer få en bättre utbildning där mötet mellan högskolornas lärare och studenter håller hög kvalitet.
Mats Ericson
Förbundsordförande SULF Professor i industriell arbetsvetenskap