Läkningsprocessen efter ledningskrisen vid Uppsala universitet pågår fortfarande. En viktig del i arbetet med att återskapa förtroendefulla relationer mellan ledning och verksamhet är att skapa en konstruktiv dialog. Universitetsledningens företrädare bedyrade i krisens efterdyningar att ”man tagit till sig” av kritik och att man ”skulle bli bättre på att lyssna”. Vi är dock långt ifrån övertygade om att det finns en uppriktig vilja att stärka den interna demokratin och främja en konstruktiv dialog.
Betraktar man verksamheten utifrån så ter det sig som om löftena åtminstone delvis infriats. Det skapas ”samverkansgrupper” och ”dialogmöten” där ledning och verksamhet kan utbyta erfarenheter och samråda. Men vi ser trots detta med oro på utvecklingen. För att mötesplatserna ska fylla en kollegial och demokratisk funktion är det avgörande att man är genuint intresserad av lyssna till varandras åsikter och argument.
Om man i stället använder dessa organ som ett sätt att legitimera beslut som i själva verket redan är fattade, om man lyssnar utan att höra, om man, kort sagt, låtsas demokrati, ja då ökar självfallet förtroendeklyftan mellan verksamhet och ledning.
För att omsorgen om dialogen inte ska framstå som en söndagsförkunnelse måste ledningen visa att man i praktiken är beredd att lyssna till verksamhetens företrädare. Men det är tyvärr lätt att finna exempel på agerande som skapar misstro. Här kan vi bara diskutera ett fall som får oss att tvivla på en reell förändring.
Under det gångna året har förvaltningen inlett ett arbete med att ytterligare centralisera administrationen vid universitetet. I våras kom ett förslag från universitetsdirektören om att skapa en universitetsgemensam löneadministration. I anslutning till att förslaget lanserades bjöd universitetsdirektören in samtliga prefekter till ”en öppen diskussion”, och i inbjudan stod uttryckligen att ”vi särskilt vill ha en dialog om en gemensam löneadministration”.
Detta lät förtroendeingivande och hoppfullt.
Döm så om vår förvåning när vi inför arbete med att förbereda oss inför vårt möte med förvaltningen upptäcker att universitetsdirektören redan tre veckor tidigare fattat beslut om att inrätta en gemensam lönefunktion.
Universitetsdirektören förklarade senare att det var omsorg om den interna demokratin som var förklaringen till att beslut fattades innan dialogen med verksamheten var avslutad. Ledningen var nämligen så övertygad om att detta var det enda rätta beslutet att det skulle varit bedrägligt att hålla en dialog och, så att säga, låtsas ha ett öppet sinne.
Resonemanget är inte särskilt övertygande. Ett bättre sätt att visa respekt för den interna demokratin hade, menar vi, varit att gå till dessa dialogmöten med inställningen att det faktiskt skulle kunna komma fram nya och relevanta åsikter och argument, och att man först sedan alla haft möjligheten att säga sitt, fattade ett övervägt beslut.
Som svar på den odemokratiska processen ställde prefektgruppen vid samhällsvetenskaplig fakultet den 18 juni en skrivelse till universitetsdirektören. De vädjade om att processen med att införa en centraliserad lönefunktion skulle bromsas så att dialogen med verksamheten kunde avslutas och ett bättre beslutsunderlag tas fram. Universitetsdirektören träffade de oroade prefekterna och bedyrade att man skulle ”lyssna” och inte gå för fort fram.
Men samtidigt accelererades arbetet med den gemensamma lönefunktionen. De första tjänsterna vid den centraliserade lönefunktionen utlystes under sommaren och är nu redan tillsatta. Förvaltningens ledning har med all önskvärd tydlighet visat att man inte bryr sig det minsta om prefektgruppens vädjan.
För några decennier sedan var löneadministrationen vid universitetet centraliserad. Det fungerade otillfredsställande eftersom verksamheter och arbetssätt varierar en hel del på institutionerna. Därför genomfördes en decentraliseringsreform. Nu ska vi alltså återgå till den gamla ordningen – utan sakargument och utan att förvaltningsledningen lyssnat på verksamhetens företrädare. Det är av oklar anledning väldigt bråttom. Vi vill betona att vi inte är övertygade motståndare mot inrättandet av en gemensam lönefunktion, men inte heller är vi övertygade centraliseringsförespråkare.
Vår huvudpoäng och det som vi skulle velat ha en verklig dialog om, är att beslutsunderlaget är för dåligt för att vi i dag ska kunna fatta ett väl övervägt beslut i en så central och strategiskt viktig fråga.
I universitetsdirektörens beslutsunderlag finns inte någon kostnadsberäkning och inte heller någon beskrivning av hur den nya funktionen skall finansieras. Det beslutsunderlag som finns är en konsultrapport som universitetet köpt för 279 000 kr. Rapporten är enligt vår och många andras uppfattning en undermålig studie som inte erbjuder en saklig genomlysning av olika handlingsalternativ; en partsinlaga som ensidigt lyfter fram fördelar med en centraliserad lösning.
Det enda vi med säkerhet vet är att kostnaderna för den centrala förvaltningen åter ökar och därmed uttaget av overhead-kostnader från verksamheten.
I praktiken blir det därmed mindre resurser för undervisning och forskning. Forskare och lärare förväntas dessutom ta ett större ansvar för det som kallas ”egenadministration”. Det ger mindre tid för kärnverksamheten – att forska och undervisa.
Universitetets ledning har lovat att man ska bli bättre på att lyssna på verksamhetens företrädare. För den som från insidan sett processen med att inrätta en centraliserad lönefunktion återstår mycket arbete innan det löftet är infriat.
Än så länge har förvaltningens ledning bara skapat en skenprocess där man endast haft för avsikt att legitimera beslut som redan är fattade.
Så låtsas man demokrati, så bidrar man till att förtroendeklyftan mellan ledning och verksamhet ökar.
Sten Widmalm
Professor, Statsvetenskapliga institutionen Uppsala universitet
Christer Karlsson
Docent, Statsvetenskapliga institutionen Uppsala universitet