Regeringens förslag till ny rovdjurspolitik beslutas i riksdagen i morgon. De fyra stora rovdjuren, björn, varg, lo och järv nämns ingående, och har varit föremål för ett stort antal utredningar under åren. En art som kommit med i sista stund är kungsörnen, trots att den inte alls behandlats lika ingående. Bara det faktum att kungsörn ingår i en proposition som är extremt politiskt laddad och i mångt och mycket handlar om vargjakt är uppseendeväckande.

Kungsörnen har under lång tid klassats som fredat vilt och räknas fortfarande som så hotad att den ligger i kategorin närmast under rödlistad hos Artdatabanken.

Så sent som 2011 fastslogs det senaste åtgärdsprogrammet för kungsörn av Naturvårdsverket. Där sägs: ”Kungsörnen bedöms inte ha en långsiktigt livskraftig population i Sverige. Skälet till det är otillräcklig populationsstorlek, dålig häckningsförmåga och förekomst av flera allvarliga hot, varav några påverkar arten under lång tid. De allvarligaste hoten mot arten är kollisioner, faunakriminalitet, störning, blyförgiftning och förluster av livsmiljöer.” Då häckade cirka 400 par årligen.

Målet i den sammanhållna svenska rovdjurspolitiken som beslutades 2001 var 600 årliga häckningar. Stora ideella insatser har bidragit till att vi i dag når nästan dit. I den rovdjursproposition som riksdagen ska behandla på torsdag vill regeringen nöja sig med 150 häckande par. En drastisk minskning från tidigare 600 par.

Miljö- och jordbruksutskottet har i sitt betänkande i förra veckan angett att begreppet ”registrerade häckande par” ska avse ”antalet par som har lyckats med häckningen”. Eftersom mindre än hälften av alla häckningar leder till levande ungar vore det ett steg i rätt riktning. Det kommer dock att kräva dyrare och krångligare inventeringar än tidigare då det bara var antalet häckande par som räknades.

Det är både orimligt och ologiskt att frångå den miniminivå på 600 häckande par som beslutades 2001. Hur miljödepartementet kan komma fram till den låga siffran 150 går inte att utläsa ur propositionen och förblir ett mysterium.

Hur kungsörnen kan utgöra ett problem som kräver en lösning, eller vilka intressen som drivit fram en minskning av antalet kungsörnar, förblir likaså höljt i dunkel. Innan dessa frågor klarats ut uppmanar vi riksdagsledamöterna att rösta nej till förslaget.

Maria Weimer riksdagskandidat (FP), ledamot i Folkpartiets miljöprogramgrupp

Johan Enfeldt landstingskandidat (FP)

UNT 4/12 2013