Peter Gustavsson (S), ordförande i Uppsala kommuns kulturnämnd, skrev i ett pressmeddelande den 31 maj 2017. ”En förstudie [om ett framtida konstmuseum] kommer att göras i bred dialog med kommunens invånare och konstliv”. Det lät välkommet efter flera års låsning i kostmuseidebatten.

Kulturnämnden kallade till ett öppet möte på slottet den 21 januari där Jane Nilssons förstudie Framtida konstverksamhet i Uppsala kommun presenterades.

På en mejlfråga för någon tid sedan varför hon inte deltog i mötet svarade kulturdirektören Sten Bernhardsson att förvaltningen ville göra redovisningen ”utan medverkan från utredaren” och fortsätter: ”kulturförvaltningen har beställt förstudien och därmed också vill ansvara för att presentera den.”

Det är svårt att förstå varför inte den inkallade experten kunde närvara vilket är vanligt i sådana sammanhang. På så sätt blev viktiga tankar hängande i luften och har fortfarande inte fått någon belysning.

Efter mina påtryckningar offentliggjorde kulturdirektören förstudien endast två dygn före mötet, vilket ledde till att få hann läsa dokumentet och kunde komma med initierade synpunkter. Detta skedde trots att rapporten en längre tid funnits hos kommunen. Bernhardsson hade planerat att häva sekretessen och göra materialet tillgängligt först efter sammankomsten!

Under våren och försommaren har jag skrivit två debattartiklar för Upsala Nya Tidning (12.2 och 13.6) med utgångspunkt i förstudien. Men varken tjänstemän eller politiker har svarat i tidningen på raden av frågor. Debatten och ansvarsutkrävandet bör ske i offentligheten innan kommunstyrelsen eventuellt beställer en ny utredning där perspektivet snävas in.

Kommunen har exempelvis inte besvarat min fråga i UNT om risken för höga flöden i kvarteret Hugin, som är en av de två platser som kulturnämnden föreslår för ett nytt konstmuseum.

På mejlfrågan om priset för att flytta på ledningspaket i marken på Hamnplan så att det går att bygga ett konstmuseum på tomten svarade Bernhardsson lakoniskt att kostnaderna är ”mycket omfattande”. Han förstår inte att det är svårt för en lekman som inte planerar att bygga på marken att med hjälp av Ledningskollen ta fram och utvärdera informationen.

Uppsala har under de senaste femtio åren försummat att reservera tomter i city för viktiga samhällsfunktioner som ett konstmuseum. Men det har varit fritt fram för kontor, varuhus och dyra bostäder.

Stadsbyggnadsförvaltningen vill inte att ett framtida konstmuseum ska blockera attraktiva ytor på planen söder om tullhuset med ”stadspuls” och tänkta ”solstolar”.

Karin Åkerblom, processledare stadsutveckling, önskar i en intervju (UNT 2/6) att Hamnplan ”skulle kunna bli ett hängställe i solgasset”. Varför kan inte ”stadens bästa läge” också fungera för ett konstmuseum?

Detaljplaneprogrammet för kvarteret Hugin godkändes så sent som 23 november 2017. Där finns också en skiss på Hamnplan med sina tänkta nya funktioner. Tomten ägs av kommunen och blir därför ett billigt alternativ. Därför borde förvaltningen väntat med att ta ställning till detta område till dess att konstmuseets lokalisering blivit avgjord. Men det är inte för sent att tänka om, i synnerhet som det finns en brasklapp till beslutet med innebörden att Hamnplan ”kommer att utredas i ett separat ärende.”

Intrycket vid genomläsningen av förstudien är att den externa sakkunniga levererat den rapport som Stadsbyggnadsförvaltningen vill ha och inte vad som är bäst för konsten.

Hon har inte tagit ställning till en rad möjliga alternativ, varav några har förts fram under lång tid. Förslagen bör behandlas med lika respekt vare sig de kommer från en kommunal förvaltning, Statens Fastighetsverk, byggföretag eller medborgare.

Sten Bernhardsson och Jane Nilsson har försummat att genomföra utredningen med det engagemang som uppgiften kräver. Invånarna ska inte behöva rycka ut och slutföra det uppdraget.

Vart tog den breda dialogen vägen?

Christian Chambert, konstkritiker