Sverigedemokraternas politiska retorik går ofta ut på att bistånd är bättre än att ge asyl. Samtidigt är de det enda riksdagsparti som vill sänka biståndet.
Att de sällan ifrågasätts för detta av media och andra partier är ofattbart och gör att många går på deras retorik om att ”vilja hjälpa på plats”, trots att partiet egentligen är biståndskritiskt.
Ända sedan SD kom in i riksdagen har deras biståndspolitiska ambition varit att sänka biståndsbudgeten med cirka 10 miljarder kronor, från en procent av bruttonationalinkomsten (BNI) till 0,7 procent. Syftet är att få mer pengar till inrikespolitiska poster som försvaret. Denna politik ligger fortfarande fast: på SD:s hemsida kan man ännu läsa att de vill sänka biståndet till ”0,7 procent av BNI, vilket innebär att [SD] möjliggör en besparing på omkring 10 miljarder kronor.”
Det som kan verka förvirrande är att SD före valet aviserade att de vill öka biståndet till FN:s flyktingorgan UNHCR med 8,5 miljarder kronor. Detta belopp åsyftar dock hela mandatperioden, så det som de vill stryka från biståndsbudgeten under samma period är cirka 40 miljarder kronor.
Det innebär många nedlagda biståndsprojekt runtom i världen, och grundtanken med biståndet – att rika länder stödjer fattigare – byts ut mot att de fattiga betalar för SD:s flyktingbistånd.
UNHCR har vid flera tillfällen avvisat tanken att bistånd till dem innebär att rika länder kan strunta i att ta emot asylsökande.
I stället har organisationen gång på gång manat Europa att öppna lagliga vägar för flyktingar och avlasta de ofta fattiga länderna i konflikters närområden.
När SD argumenterar för att bistånd till flyktingläger är ”billigare” än att ge asyl och att man därmed ”hjälper fler” med bistånd än med asyl, använder de oftast en matematik som på fullaste allvar kan liknas med lågstadienivå.
Partiets biståndspolitiska talesperson Julia Kronlid har hävdat att biståndet kan hjälpa hundratals gånger fler flyktingar jämfört med asylen, baserat på UNHCR:s budget i kontrast till vad Sverige lägger på asylmottagning.
Men skillnaden i valutastyrka eller priset på arbetskraft är inte tresiffrig mellan Sverige och länder där UNHCR verkar, utan anledningen till att UNHCR spenderar mindre pengar per flykting är helt enkelt att deras hjälp är mycket mindre och har sämre kvalitet än vad Sverige kan erbjuda på flyktingboenden.
Att peka på att UNHCR hjälper fler flyktingar än Sverige blir då lika revolutionerande som att Sverige skulle kunna hjälpa alla Europas pensionärer för samma kostnad som vi i dag betalar ut till svenska pensionärer, om de fick bo i tält och äta majsgröt sju dagar i veckan (likt i flyktingläger).
Ett ännu större problem är att SD helt och hållet blundar för remitteringar, de gåvor som invandrare skickar till sina släktingar. Globalt ligger dessa på en tre gånger så hög nivå som allt officiellt bistånd från OECD-länderna, och Global Utmaning har visat att remitteringar är utbrett även bland flyktingar i Sverige.
Enligt dem har remitteringar förmodligen varit en av de viktigaste inkomsterna för irakiska flyktingar under 00-talet.
Motsättningen mellan bistånd och invandring är alltså falsk, eftersom invandrare ger bistånd.
Detta, tillsammans med SD:s önskan att minska biståndet, gör att deras tal om att hjälpa på plats är tom retorik som bara försöker rationalisera deras invandringsfientliga agenda, och jag hoppas att media och företrädare för andra partier blir bättre på att genomskåda detta.
Micael Grenholm, ordförande för Stefanushjälpen