Autonomireformen (prop 2009/10:149) marknadsfördes i de politiska kampanjerna som en reform som skulle erbjuda högre grad av frihet och ett skydd för de högre utbildningarna och forskningen mot politisk klåfingrighet. Lärare och forskare vid universiteten och högskolorna vädrade morgonluft eftersom reformen tolkades som att forskarna själva skulle få vara med och leda utvecklingen. Ambitionerna låg helt i linje med de senaste rönen om vad som skapar ett universitet i just världsklass.

De bästa universiteten i världen är de där forskarna/lärarna själva har en hög grad av inflytande på strategiskt viktiga frågor (se till exempel Amanda Goodalls Socrates in the Boardroom – Why Research Universities Should be Led by Top Scholars). Behovet av sådana reformer underströks bara för ett par veckor sedan i en rapport från Kungliga Vetenskapsakademien (Fostering breakthrough research).

Där visar man att Sverige tycks bli allt mer oförmöget att rekrytera de bästa forskarna till universiteten och högskolorna. Vi vill hävda att detta beror på att Sveriges högre utbildningsinstitutioner på mindre än två år har gjort en dramatisk kursändring i precis motsatt riktning mot vad som förespeglades av den politiska majoriteten.

I stället för kollegialt medinflytande har reformen använts för att anta en styrmodell som faktiskt avskaffat forskarnas medverkan i centrala beslutsprocesser som rör kvaliteten i utbildning och forskning.

En genomgång av de svenska lärosätenas nya arbetsordningar visar att linjestyrning på mycket kort tid redan blivit norm. Kollegiala organ har lagts ned på flera nivåer, och i de fall sådana finns kvar har de berövats tidigare beslutsbefogenheter. Rektorernas makt har därför blivit näst intill oinskränkt.

Syftet med regeringens autonomiproposition uppgavs vara att den politiska styrningen skulle minska men i verkligheten fördes all makt över till rektorer och högskolestyrelser där politiker, näringslivsföreträdare, och byråkrater har störst inflytande.

De stora universiteten i Stockholm, Uppsala och Lund är de enda lärosätena i Sverige i dag som har valt att behålla det så kallade kollegiala styret. Vid de mindre högskolorna däremot har rektorsväldet tagit över och det tycks ha fått en påtagligt negativ inverkan på förmågan att upprätthålla starka forskningsmiljöer.

Till den toppstyrda högskolan i Gävle lär det inte bli någon spetsrekrytering alls i de ämnen som vid de stora universiteten betraktas som helt nödvändiga för en stark intellektuell miljö och som attraherar många av de bästa förmågorna.

Med påståenden om ”att efterfrågan på den kunskap som förmedlas inom humaniora är liten” (Arbetarbladet 2/7 2012) och innovativ bokföringskonst som skulle visa att verksamheten inte ”bar sig” kunde ledningen därmed göra sig av med områdena humaniora och samhällsvetenskap. Så försvann de arbetsplatser där mest kritiska rösterna höjts mot managementväldet.

I Gävle predikar ledningen nu att de anställda måste vara lojala mot ”varumärket”, men sammantaget får de ett klimat som varken främjar god forskning eller en levande intellektuell miljö.

Vid Högskolan Dalarna har den förstärkta linjeorganisationen lett till att man fått en omfattande förtroendekris på halsen. När högskolan i Gävle avvecklade humaniora och samhällsvetenskap sökte sig en av de avskedade forskarna till Dalarna. Två sakkunniga genomförde en sedvanligt noggrann granskning och kom fram till att den före detta Gävleprofessorn med marginal var den som var mest meriterad till tjänsten. Högskolan i Dalarna hade alltså möjlighet att göra en kvalificerad rekrytering som ovan nämnda akademirapport från KVA förespråkar. Men när sakkunnigutlåtandena kom svarade rektorn (!) med att dra in tjänsten, varför verksamheten nu tvingas anställa en odisputerad adjunkt som vikarie för att över huvud taget klara undervisningen. Den officiella förklaringen var ekonomin. Men eftersom tjänsten inte drogs in innan sakkunnigutlåtandet kom har förfarande lett till omfattande rykten om att ledningen ville undvika anställningen av en professor som var kritisk mot just linjestyrningsmodellen (Högskolan Dalarna dnr C2012/2023/10).

Oavsett vad som var orsaken till varför tjänsten drogs in så är detta bara ett exempel på att de linjestyrda organisationerna har svårt att rekrytera duktiga forskare.

Men vid Linnéuniversitetet ser man fröet till motståndsrörelse växa fram. Där kan kollegerna inte alls längre rösta fram sina kolleger till organ för medbestämmande. Dekaner och vicerektorer rekryteras genom platsannonser där regional samverkan framhålls som det mest centrala uppgiften. Och det tycks vara en direkt följd av att man regleras hårt av finansieringen av vinster från Ikea. I Kampradsitftelsens stadgar sägs det tydligt att miljarddonationen” i första hand [ska] stödja, stimulera och belöna forskning och utbildning som bedrivs eller tillgodoser intressen i Småland”.

Men i en osedvanligt skarp skrivelse till universitetsstyrelsen har 41 av universitetets professorer yrkat på att styrelsen ska säkerställa ett reellt kollegialt inflytande i den omorganisation som nu håller på att genomföras.

På andra håll föreslås att det kollegiala inflytandet ska säkerhetsställas via lokala så kallade konstitutioner.

Om linjestyrningsförespråkarna kan använda autonomireformen för att toppstyra, så finns det ändå möjlighet för de som genomför kärnverksamheten att själva att ta kommando över sin organisation. Det är den enda rimliga vägen framåt om politikerna abdikerar från sitt ansvar för att garantera institutioner som säkrar forskningskvaliteten.

Det är dags för forskarna och lärarna att ta bladet från munnen och kräva tillbaka makten över den del av verksamheten de vet mest om: forskning och undervisning.

Shirin Ahlbäck Öberg
docent, Statsvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet
Li Bennich-Björkman
skytteansk professor i vältalighet och statskunskap, Uppsala universitet
Sten Widmalm
professor, Statsvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet
UNT 3/1 2013