Den 6 december 1917 proklamerade den finska riksdagen landets självständighet, men det var först på nyårsafton samma år som Finland blev en suverän stat. Då erkändes landet av bolsjevikerna i Ryssland, varefter Sverige och Tyskland nästan omedelbart följde efter. Båda dessa länder hade krävt att Ryssland startade erkännandeprocessen.

Den vita Vasa-regeringen hade tvekat att vända sig till den ryska bolsjevik-regimen, av ideologiska skäl men antagligen även för att dess fortsatta existens var högst osäker. Lenins förhoppning var att de finska bolsjevikerna skulle ta över i Finland och ansluta sig till rådsrepubliken Ryssland och därmed sabotera självständigheten.

Men kanske det var tur ändå för Finland att det var de röda ryssarna de tvingades vända sig till. De vita ryska flyktingarna i bland annat Paris motsatte sig landets självständighet och verkade under fredsförhandlingarna i Frankrike för fortsatt rysk överhöghet.

I detta vita ryska etablissemang umgicks sedan decennier Gustaf Mannerheim. Hans inställning till finsk självständighet var länge ambivalent och han verkade i både Finland och Ryssland för fortsatt tsarstyre eller åtminstone ett icke-bolsjevikiskt styre. Men hans realpolitiska klarsyn fick honom att inse att det var hopplöst och att det var suveränitet för Finland som gällde. Den insikten var hans storhet. Samma insikt fick honom att avstå ett försök att skapa ett Storfinland efter inbördeskriget genom att erövra Fjärrkarelen, som aldrig tillhört Finland, något som vissa finska kretsar ivrade för.

Under andra världskriget tvingades återigen Finland försvara sin självständighet, liksom även Danmark och Norge. Sverige kunde med behållen suveränitet hjälpa Finland med massiva leveranser av vapen och militärmateriel och tillåta danska och norska flyktingar organisera militära enheter på svenskt territorium.

Sverige lärde sig en läxa i början av 1900-talet, då vi 1905 erkände Norges självständighet och 1918 Finlands i strid med vissa konservativa kretsar, som ansåg att Finland skulle återgå till Sverige. Att vi i Norden därmed erkänt och respekterat varandras suveräniteter har varit mycket positivt för oss alla och utgjort en grund för ett jämställt samarbete ledande till den högsta välfärden i världen.

Festligheterna 6 december i samband med 100-årsjubiléet i Finland är ett utmärkt tillfälle för de nordiska delegationerna att för den marockanska förklara självständighetens välsignelser för utvecklingen i Norden, att Marockos ambitioner att skapa ett Stormarocko bara leder till elände för hela nordvästra Afrika, att deras illegala ockupation av Västsahara sedan mer än 40 år är kriminell och dålig realpolitik. Den bästa present 100-åringens suveränitet kan få av sina nordiska systrar och bröder är ett erkännande av Västsaharas självständighet så att även västsaharierna kan jämställt samarbeta med sina grannar för ökad välfärd och därmed bidra till en fredlig utveckling i regionen.

Ingvar Flink

Filosofie doktor i historia