När alliansföreträdare säger nej till våra förslag om hur Sverige kan ställa om i mer klimatsmart riktning får vi ofta höra att vi ska jobba internationellt i stället. Ungefär som om det fanns en motsättning och vi inte behövde jobba på all fronter samtidigt för att ha en chans att undvika de värsta klimatscenarierna. Men även om vi är oense om hur mycket Sverige behöver göra på hemmaplan, låt oss titta på hur regeringen agerar internationellt.

Hur spelar man en konstruktiv roll i de internationella klimatförhandlingarna? Ett sätt är förstås att föregå med gott exempel och visa att det är möjligt att minska sina utsläpp utan att hota jobb och välfärd. Här har regeringen lutat sig tillbaka och hänvisat till resultat som uppnåtts under tidigare regeringar, och ser därför ingen större anledning att skruva upp takten nu. Men för att inte åter landa i den inrikespolitiska debatten, låt oss för tillfället lämna den frågan därhän.

Ett annat sätt handlar om att bygga förtroende i förhandlingarna. De frågorna hänger delvis ihop – det finns idag en djup misstro från utvecklings- och övergångsländer att vi i de rika länderna inte fullt ur tar vårt ansvar för att minska våra utsläpp. Men det finns också en djup misstro mot att de rika länderna inte lever upp till de löften vi gett om att stödja utvecklingsländer ekonomiskt i att utvecklas ekonomiskt på ett mindre utsläppskrävande sätt och samtidigt anpassa sig till de klimatförändringar vi redan orsakat. De löftena baseras på vårt historiska ansvar – de är vi som till största delen orsakat problemen men det är redan utsatta fattiga länder som drabbats hårdast – och går utöver de löften vi tidigare gett om bistånd för fattigdomsbekämpning och andra utvecklingsfrågor.

Trots detta har Sverige med flera valt att endast dubbelräkna gamla biståndspengar som klimatbistånd. Om Sverige som Miljöpartiet föreslår i stället skulle avsätta nya pengar, utöver biståndet, så skulle det skapa betydligt större respekt i utvecklingsländer.

För att nå upp till de summor som utlovats – 100 miljarder dollar årligen – kommer vi sannolikt också att behöva hitta finansieringskällor utanför statsbudgetarna. Här pågår en spännande internationell diskussion i bland annat Tyskland, Frankrike och Storbritannien om möjliga alternativ som globala skatter på flyg- och fartygsbränslen för internationella transporter, öronmärkning av intäkterna från auktioneringen av EU:s utsläppsrätter och en internationell skatt på finansiella transaktioner. Sveriges finansminister har dock knappast vara särskilt drivande, utan i flera fall rentav satt sig på tvären. Här skulle vi verkligen behöva vara mer konstruktiva internationellt!

En annan aspekt av det internationella klimatarbetet handlar om hur Sverige agerar i EU. Här har regeringen inte ens lyckats enas om något så grundläggande som att stödja de krafter inom EU som vill att EU:s klimatmål till 2020 ska höjas från 20 till 30 procent, oavsett vad andra länder gör eller inte gör. Nuvarande låga målsättning är inte bara oansvarig utan har också fått EU:s utsläppshandel att kollapsa, vilket ger signalen till investerare att det knappast lönar sig att investera i mer klimatsmarta tekniker. Ett skärpt utsläppsmål skulle direkt översättas till färre utsläppsrätter och därmed öka omställningstrycket i de sektorer som ingår i utsläppshandeln.

Även 30 procent är visserligen i lägsta laget om EU ska ta en rättvis del av ansvaret – 40 procent och ekonomiskt stöd till motsvarande utsläppsminskningar i utvecklingsländer vore mer ansvarsfullt – men 30 procent vore i alla fall ett mycket välkommet första steg som skulle skicka positiva signaler inför nästa klimattoppmöte, när andra länder ser att EU är beredda att skala upp våra ambitioner.

Nästa gång någon alliansföreträdare säger att ”vi ska jobba internationellt i stället” vore det spännande att få höra exakt vad man tänkt göra. Bromsa?

Helena Leander
riksdagsledamot (MP) för Uppsala län och miljöpolitisk talesperson
UNT 22/4 2013