Det är goda tider i svensk ekonomi, men mörka moln tornar upp sig över horisonten, både politiska och ekonomiska. En del av dem kan vi bara förbereda oss inför, andra kan vi förebygga. Men det kräver politisk vilja och handlingskraft. Tyvärr präglas regeringens agerande av lättsinne snarare inför utmaningarna.

Så här i en högkonjunktur är förutsättningarna goda för att förbereda Sverige på kommande strukturella och konjunkturella utmaningar.

Drivkrafterna för arbete är fortfarande för svaga och försämras nu genom ett flertal skattehöjningar. I stället borde det bli mer lönsamt för vanliga människor att utbilda sig, arbeta lite mer och ta ansvar.

Därför bör skatten på arbete sänkas och världens högsta marginalskatt tas bort. För att slipa ner trösklarna in på arbetsmarknaden är det också viktigt att minska kostnaderna för företag att ha personer anställda.

Den dysfunktionella bostadsmarknaden skulle kunna fungera bättre utan stelbenta flyttskatter som låser in många i bostäder som inte längre passar dem samtidigt som andra stängs ute och byggandet hämmas.

Det borde också bli enklare och mer lönsamt att starta, driva och utveckla företag. Inte krångligare och dyrare genom klåfingriga fåmansregler, vinsttak och andra pålagor.

Så borde det vara, men på område efter område saknas framsynt probleminsikt och reformvilja. Regeringen förvaltar helt enkelt inte de goda tiderna på ett bra sätt. Det konstaterade nyligen även Riksrevisionen som höjer ett varningens finger i en aktuell genomgång av regeringens budgetproposition för 2017. En kritik vars allvar understryks av att den levererats innan budgeten har passerat riksdagen.

Granskningsmyndigheten är inte nådig i sin kritik. Regeringen borde ägna sig åt att balansera budgeten och värna det offentliga sparandet i stället för att driva igenom ofinansierade utgifter i mångmiljardklassen, anser Riksrevisionen.

Det konstateras också att de budgetförstärkningar som regeringen pekar på under de kommande åren bygger på beräkningsantaganden som inte tar hänsyn till att det blir fler barn och äldre i befolkningen. Vidare slås fast att regeringens ekonomiska politik överskattar finanspolitikens långsiktiga hållbarhet.

Riksrevisionen uppehåller sig vid att mer än hälften av budgetförstärkningen som regeringen räknar hem under de kommande åren år de facto handlar om att acceptera lägre servicenivåer i kommunsektorn.

För att upprätthålla samma nivå inom vård, skola och omsorg krävs det enligt granskningen antingen höjda statsbidrag med 50 miljarder kronor – som måste tar någon annanstans ifrån – eller höjd skattesats i kommunerna med två kronor.

En höjning med drygt sex procent. Något som innebär att arbete lönar sig än mindre när marginaleffekterna för alla ökar. Liknande siffror presenterade Sveriges Kommuner och Landsting i sin ekonomiska rapport tidigare under hösten.

Skattebetalarna ser med oro på en sådan utveckling.

Sedan regeringen tillträdde för två år sedan har den redan hunnit höja skatteuttaget (eller aviserat att göra det) med cirka 60 miljarder kronor.

Flera av skatterna tycks skräddarsydda för att motverka arbete och företagande. Ytterligare skattehöjningar och framförallt i den ovan nämnda storleksordningen skulle få förödande konsekvenser för svensk ekonomi och konkurrenskraft.

Sverige befinner sig redan på de nivåer i beskattningen där skatteintäkterna riskerar att blir lägre trots att skattesatserna ökar. Vid någon punkt blir skatten så hög att ytterligare höjningar bara leder till att ännu fler undviker den genom att till exempel arbeta mindre. Det gör att skatteintäkterna minskar. Lägre skatt skulle alltså kunna leda till både ökande skatteintäkter och ekonomisk tillväxt som gör både land och individer rikare. Den förra regeringen visade i handling att det gick att både sänka skatterna och tillföra mer pengar till staten.

I stället för nya skattehöjningar krävs strukturella reformer som ökar resurserna till vår gemensamma välfärd i kombination med en plan för en större återhållsamhet med de offentliga resurserna.

Att det finns möjligheter att spara i kommunala utgifter stöds av flera studier. De tre senaste visar att det går att spara minst 40 miljarder kronor årligen genom att kommuner och landsting inspireras av varandra.

Ett annat exempel är en nordisk forskningsstudie som visar att finska akutsjukhus har 40 procents högre produktivitet än svenska.

Men detta är bara enstaka exempel. Även i statlig förvaltning finns självklart stor potential till besparingar.

Skattebetalarnas kommunala kartläggning har identifierat en besparingspotential på minst 10 miljarder kronor varje år utanför kommunernas kärnverksamhet, inom utgifterna för politisk verksamhet, kultur och fritid och infrastruktur.

Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, ESO, visar att det finns betydande effektivitetsskillnader mellan landets kommuner när det gäller grundskolan, gymnasieskolan och äldreomsorgen.

De har identifierat en besparingspotential på uppåt 23 miljarder kronor årligen där.

Fackförbundet Vision har granskat kostnaderna för sjukskrivningar i kommuner, landsting och regioner och uppskattar att kostnaderna skulle kunna minska med nära sju miljarder kronor.

Lyckas inte regeringen tillsammans med kommuner och landsting att skära i utgifterna och genomföra viktiga strukturreformer riskerar svensk ekonomi att hamna i en ond skattehöjarspiral med minskade skatteintäkter och stagnation som följd. Dessa orosmoln går att skingra. Men finns den politiska viljan?

Christian Ekström

vd Skattebetalarna