I söndags kväll satt jag på restaurang Cappuccino på Avenue Kwame Nkrumah i Burkina Fasos huvudstad Ouagadougou. Det var första gången jag var där sedan terrorattentatet mot restaurangen i januari 2016 då 30 människor dödades. I maj i år slogs Cappuccinos portar upp igen.

Jag gick dit i söndags för att visa solidaritet och att vi inte viker ned oss för terrorister. Jag tog en selfie (se bilden) och gjorde en Facebook-uppdatering.

Vid niotiden gick jag tillbaka till mitt hotell tvärs över gatan. Men efter en stund började telefonen ringa... Burkinska vänner som redan hade hunnit se mitt Facebook-inlägg var oroliga. Det hade hörts skottlossning på avenyn. Jag stannade förstås på hotellrummet och följde skedet via sociala medier, telefon och genom att försiktigt titta ut genom fönstret. Jag såg oroliga människor som tittade ned mot gatan och hur en säkerhetsring slöts alldeles vid mitt hotell.

I flera timmar satt jag på golvet i hotellrummet och försöka begripa vad som hände. Och snart kom insikten att ett nytt terrorattentat i samma stund ägde rum bara några kvarter bort.

Två unga terrorister på motorcykel hade kommit till Istanbul Aziz, ett turkiskt kafé bara några hundra meter bort från Cappuccino. De hade börjat skjuta och rusade in på kaféet. Förloppet blev våldsamt. De sköt urskillningslöst på allt och alla. Mycket blod, många döda och skadade. På tjugo minuter var burkins­ka specialstyrkor på plats. Men den polisiära operationen blev svår och långvarig då terroristerna flydde upp på andra våningen och tog gisslan. Vid tretiden på morgonen var båda terroristerna döda. Enligt samtliga bedömare var specialstyrkornas insats mycket väl genomförd.

Sammanlagt 18 människor miste livet och ett tjugotal skadades. Offren hade åtta olika nationaliteter: tio burkinier, två kuwaitier, en senegales, en nigerian, en turk, en fransman, en kanadensare, en algerisk-kanadensare och en libanes.

Bland offren fanns en kollega till mig, Marietou Napon, personaldirektör på det nationella forskningscentret CNRST med vilket jag samarbetat sedan mitten av 1990-talet.

Marietou och hennes man, som också är kollega, professor i lingvistik, hade bestämt sig för att gå på kafé för första gången på mycket länge. Marietou skadades svårt och avled senare på sjukhuset, medan hennes man klarade sig oskadd.

Fyra imamer dödades också i attentatet. Två av dem hade just anlänt från Kuwait och satt på kaféet med två burkinska kolleger. Det var efter bönen i moskén i närheten. Eftersom Istanbul Aziz inte serverar alkohol var det ett lämpligt ställe att bjuda de kuwaitiska gästerna på.

Ett annat offer var militär i burkinska armén. Han hade nyligen avslutat sin FN-tjänstgöring i Mali och var ute på kafé med sin flickvän.

Attentatet i Ouagadougou berörde mig förstås djupt personligt. På måndagsmorgonen ringde svenska och franska medier för att få kommentar och analys. Jag försökte sammanfatta vad man då visste, bland annat att en hel del pekade på att Al-Qaida i Maghreb låg bakom attentatet.

Frågorna var många: Har Burkina Faso nu definitivt fallit i jihadisternas våld? Har det blivit ett farligt land?

Vad betyder det för demokratins konsolidering? Jag försökte sätta det i perspektiv och kommentera vad det betydde för Burkina Faso.

Så här några dagar efter terroristattacken, när den mediala intensiteten lagt sig, finns det några andra saker att kommentera. För attentatet på kafé Istanbul Aziz visar med önskvärd tydlighet hur våra föreställningar ofta kan stå i vägen för vår förståelse av vad som faktiskt hänt.

1) För det första visar attentatet att den massmediala bilden som snabbt etablerades, att ”västerlänningar” var målet, är felaktig.

I själva verket var detta – precis som på Cappuccino i januari 2016 – en attack mot demokratin och det öppna samhället. Kafé Istanbul Aziz har ingenting av depraverad västerländsk nattklubb över sig utan är ett ytterst städat och anständigt ställe. Och ändå gjordes en föreställning om att västerlänningar var måltavlan.

2) För det andra visar attentatet i Ouagadougou hur djupt problematiskt epitetet ”jihadist” är.

Här – som i många andra fall – kan imamer som befinner sig på fel plats vid fel tidpunkt drabbas. De två terroristerna i 20-årsåldern var klädda som vilka unga män som helst och hade säkert blivit hjärntvättade och förmodligen också drogade. Ingen organisation har hittills tagit på sig attentatet. Men oavsett om så sker borde det vara dags att skrota begreppet ”jihadist”.

3) För det tredje bekräftar attentatet att terroristangrepp kan drabba oss alla och överallt – Ouagadougou, Stockholm, Nice, Paris, London, Bryssel, Bamako, Oslo – och nu Barcelona.

Därför är det olyckligt att tala om ”farliga länder” kontra ”ofarliga länder”, eftersom det skapar ett ”vi” och ett ”dem”. Jag promenerade på Drottninggatan i Stockholm dagen före attentatet den 7 april. Och jag satt och åt på restaurang Cappuccino i Ouagadougou i söndags!

Om vi överger begreppet ”jihadist” kan islamistisk terror respektive högerextrem/nazistisk terror – för att ta dem som är mest aktuella – hanteras enligt samma måttstock.

I konsekvensens namn borde det då vara omöjligt att tillåta NMR i Almedalen. Och då blir Anton Lundin Pettersson i Trollhättan lika mycket terrorist som Rahmat Akilov och Peter Mangs.

Det burkinska folket sörjer ännu men kommer att resa sig. Man vägrar låta terroristerna begränsa livet och vardagen, friheten och öppenheten. ”Même pas peur” (”Inte ens rädda”) har blivit ett uttryckt sedan attentatet mot Cappuccino i januari 2016. Och sedan i söndags talar alla i landet om att terroristerna vill rasera demokratin. Från mannen på gatan och flickan i kiosken via statstjänstemannen och taxichauffören, till presidenten hörs samma beslutsamma budskap: vi kommer att fortsätta göra motstånd mot demokratins fiender i Burkina Faso.

Sten Hagberg, professor i kulturantropologi, Uppsala universitet