Det finns många i näringslivet som med skräckblandad förtjusning för några år sedan läste Jim Collins ”Hur jättarna går under” (Bookhouse Publishing 2009) om hur framgångsrika företag havererar.

Men frågan är om inte också andra sammanslutningar – inte minst framgångsrika partier – också kan studera Collins undergångschema med viss igenkänning?

Så här inför 1 maj finns det anledning att låta arbetarrörelsen inspireras av Jim Collins undergångsschema:

1) Det första steget mot undergång är att ”framgång föder övermod”.

Framgången gör att en organisation gör sig immun mot kritik och förnyelseförsök. Den blir sig själva nog. Andra aktörer betraktas med arrogans. De egna framgångarna anses bero på skicklighet, inte tur och lyckliga omständigheter. Kring grundarnas insatser spinns en mytologi som förstärker känslan av att vara speciella.

Exempel: Det är väl omvittnat av alla som haft med socialdemokrater att göra att deras ödmjukhet graviterar mot noll ju mer mandat de har, och ju längre de suttit vid makten.

Det är också den arrogans som ibland får andra partier att i framförallt kommuner göra häpnadsväckande koalitioner enbart i syfte att få bort Socialdemokraterna. Men något liknande var också på väg att ske 2002 när Miljöpartiet förde seriösa regeringsförhandlingar med mittenpartierna.

I vart fall är ödmjukhet inget socialdemokrater gjort sig kända för.

2) Denna känsla av att kunna gå på vatten skapar nästa kännetecken – ”mycket vill ha mer”!

Organisationen börjar i takt med framgångarna att överge sitt ursprung och vidgar sina jaktmarker. De överger ”det centrala svänghjulet” som verksamheten byggts upp kring och som givit framgångarna.

Inte minst börjar de slarva med rekryteringen till viktiga positioner eftersom de vant sig vid att begåvningarna kommer automatiskt.

Den disciplinerade kreativiteten som en gång gav framgångar börjar sättas på undantag. Konkurrenterna betraktas med överlägset förakt. Först föraktas nya idéer, men sedan, om de fungerar, anammas de. Organisationen blir gradvis icke-lärande och börjar knapra på omgivningens kreativitet.

Exempel: När socialdemokraterna skulle skaffa ny partiledare och finansminister fanns inte någon som dög i partiets riksdagsgrupp. Dessa fick hämtas utifrån.

Socialdemokraterna söker sig allt oftare utanför arbetarrörelsens traditionella organisationer för att få inspiration. Partiet har inte längre kreativiteten ”inne i huset” utan försöker bygga sina framgångar på att koordinera tillfälliga koalitioner inför valrörelser.

3) Den tredje undergångsfaktorn är att ignorera interna varningsklockor och tendensen att ignorera störande fakta.

Organisationen börjar blunda för risker och faror. Ledarna förstärker detta genom att uppmuntra det positiva vilket inpräntar hos övriga att tiga om det negativa.

Begåvade kritiker lyfts upp till viktiga positioner så de lär sig anpassning. Utåt använder organisationen söndagsskolepredikningar, inåt ett mer operativt och cyniskt språk. Faktadialog ersätts med förnekelse och önsketänkande. Beslut blir allt oftare chansartade. De som lyckas bekräftar bilden av suveränitet. De misslyckade förträngs.

Exempel: Diskutera gärna flyktingfrågan med socialdemokraterna för bekräftelse på denna punkt.

4) Om framgångarna börjar utebli framträder en fjärde undergångsfaktor tydlig. Hårt pressad börjar organisationen leta efter en snabb räddning.

En strategi för räddning är en tillbakagång till ursprunget. Och alternativet till ett återtåg är att satsa på en helt ny plattform, en förnyelse.

Det traditionella spåret alienerar nydanarna och ger konkurrenter möjlighet att etablera sig som fräscha och framtidsinriktade. Förnyarspåret lämnar öppet för konkurrenter att stjäla den egna berättelsen.

Bägge alternativen blir var för sig riskfyllda, varför det hela lätt slutar med en fruktlös dragkamp mellan tradition och förnyelse som riskerar att lamslå.

I det läget griper organisationen gärna efter det sista halmstrået – ofta i form av en karismatisk ledare som med hoppas kunna radikalt förändra det spelmönster som blivit allt mer ogynnsamt.

Den ogina omvärlden ska således slås med chock och tvingas återanpassa sig. Organisationen ska återupprätta sig som gravitationscentrum.

Till detta kommer att organisationen försöker komplettera sig genom förvärv eller samarbeten. Den egna oförmågan ska upphävas med substitut.

Exempel: Längtan efter den karismatiske ledaren fanns i jublet hos partiets ledande figurer på kongressen där Håkan Juholt valdes. Och kontrastera detta mot den melankoliska känslan när de något senare gav honom silkessnöret.

Ett exempel på ”förvärv” är förstås koalitionen med miljöpartiet som kan liknas vid hur någon gängar sig med en partner som är hundra år yngre i hopp om att få en livgivande framtidsinjektion. Och att den yngre står ut med åldersskillnaden därför att det ger en gräddfil till maktens möjligheter och rikedomar.

5) En femte undergångsfaktor är uppgivenheten inför alla motgångar.

När undergången avtecknar sig allt tydligare mot horisonten leder det fram till att några kastar in handduken, medan andra blir passiviserade inför alla svårigheter. Gnället och inre stridigheter eskalerar. De flesta vägrar dock att resignera utan tar kamp för framtiden genom att berätta historier från förr. Försöka återupprepa föregångarnas heroiska insatser. Men det är svårt eftersom stridskassan är förbrukad och snålheten måste prägla allt som görs.

Organisationen hålls till slut samman dels av hoppet att det ska uppkomma en öppning där ljusstrålarna ska bryta igenom, dels av att hitta finansieringskällor för överlevnad.

Organisationen öppnar sina grindar mot meningslöshetens hagar.

Exempel: Socialdemokratin diskuterar allt oftare ideologi i termer av den egna organisationens överlevnad. Partiet bildades en gång för att nå vissa visionära mål genom politisk kamp. Men nu när partiet antingen nått sina drömmars mål, eller insett att några av ambitionerna inte går att realisera, börjar partiet leta efter nya idéer för att reproducera organisationen.

Allt oftare förfaller partiet till drömmar om hur det var förr, att allt var bättre på Tages och Olofs tid.

Att dumma näringslivet planterat egoismens virus hos folket; ett folk som för övrigt borde lära sig mer om historia för att förstå att de har socialdemokratin att tacka för allt, från varmvatten i kranen till mellis på förskolan.

Men innebär detta att det inte finns en räddning för partiet. Nej, genom att återvända till det Jim Collins kallar för ”det centrala svänghjulet”, alltså kärnan i organisationens verksamhet, går det att skapa en ny framtid.

Vad är det då för socialdemokraterna?

Kanske är det så att de denna 1 maj på ett enkelt och rustikt sätt skulle kunna sätta kyrkan åter mitt i byn.

Det handlar om ett program som kräver arbete åt alla, en lön att leva på och att hålla buset borta från gator och fotbollsläktare.

Och ge fan i att försöka förbjuda snuset, var lika ivrig med att bekämpa bidragsfusk som skattesmitning – och ge tusan i att investera i meglomaniska infrastrukturprojekt. Se till att tågen går i tid i stället. Bygg höghus så att folk kan få bo i stan där det finns jobb och upplevelser, se till att skolbarnen lär sig komma i tid och beordra att alla stora sportsändningar sänds i kanaler som alla kan titta på.

Hur svårt kan det vara?

Stig-Björn Ljunggren