Antibiotikaresistens är en smygande farsot. Om det inte finns fungerande antibiotika i vården kommer mänskligheten att kastas tillbaka till en tid innan vi kunde bota enkla sjukdomar som urinvägsinfektion och lunginflammation. Varje år dör 25 000 i antibiotikaresistenta sjukdomar i Europa, att jämför med att 48 000 årligen dör i trafiken.

I ”Uppsalastudenter till biologi-VM” (UNT 4/7) möter läsaren Ellen McShane och Lisa Branzell i Team Uppsala University. De bloggar också på UNT:s webb om sina förberedelser inför biologitävlingen iGEM. McShane och Branzell har valt ett mycket viktig ämne för sin forskning: antibiotikaresistenta bakterier.

Antibiotika beskrivs som en global resurs som mänskligheten slösat med, en ransoneringsfråga. Snarare är det fråga om en kapplöpning mot evolutionen, de bakterier som inte dör av antibiotika sprider egenskapen vidare eller kan i vissa fall dela den till andra sorters bakterier.

Det är svårt att forska fram ett nytt antibiotikum. Av dem som finns på marknaden utvecklades 75 procent före 1970. Nya läkemedel måste gå igen en allt mer krävande process för att godkännas av läkemedelsmyndigheterna. Numera krävs det åtta år för ett godkännande, en lång tid av läkemedelsföretagets patent. Då antibiotika inte är lika lönsamt som läkemedel för kroniska sjukdomar så blir industrins intresse att forska på den ännu lägre.

Nöden är uppfinningarnas moder. McShane och Branzell har valt en annan idé, att gå direkt på generna som kodar en bakteries DNA för antibiotikaresistens och genom det göra bakterierna sårbara igen.

Andra forskare undersöker bakteriofager, specialiserade virus som angriper bakterierna mer målinriktat än antibiotika. Egenskaper för att bekämpa antibiotikaresistens undersöks i honungen som bin samlat från det nyzeeländska manukaträdet och i skorpiongift.

Det är hoppingivande att följa de unga forskarna i Team Uppsala University på unt.se. De är engagerade och nytänkande, särskilt jämfört med de lösningar som hittills tagits upp i Sverige. Problemet har främst sett som en bekämpning av antibiotikaförskrivning där socialminister Göran Hägglund lagt fram en bonus på hundra miljoner kronor till de landsting som lever upp till nätverkets Stramas mål på 250 recept per 1000 invånare och år.

Det tar inte hänsyn till skillnader i åldersfördelningen eller sjuklighet i olika län. I Sverige har läkare rätt att fritt skriva ut mediciner. Den bästa diagnosen görs inte av politiker, utan av ansvariga läkare i samråd med patienten.

Antibiotikaförskrivningen har gått ner under lång tid. Sedan 1992 har förskrivningen minskat med 30 procent. Trots det ser vi ett ökande antal utbrott av resistenta­ bakterier på våra sjukhus. Det visar att relationen mellan en minskad förskrivning och en minskad antibiotikaresistens inte är helt entydig.

En del av lösningen är att information om antibiotikaresistens måste peka på patientens egennytta. Till exempel hade Region Skåne ett initiativ som stärkte patientens vilja att informera sig, då avgiften för återbesök slopades om antibiotika inte skrevs ut vid första besöket.

Uppsala har en god möjlighet att bli världsledande, inte minst för att samarbete mellan universitetet, SLU, Läkemedelsverket och näringslivet kan täcka in flera områden. Då behövs en forskning som är modig och framåtblickande.

Debatten är viktig, inte bara för det hot som antibiotikaresistensen i sig innebär, utan också för att den påverkar vår syn på globalisering, forskning, företagande och valfrihet. Bakterierna har ett försprång genom sin snabba utvecklingstakt, vår bästa chans är vår uppfinningsrikedom.

Waldemar Ingdahl

författare till rapporten Världens väntan på antibiotika,

sex förklaringar till antibiotikaresistensproblemet (Timbro)

UNT 18/7 2012