Sverige har återkommande genom Europarådets granskningar uppmärksammats på situationen för de nationella minoritetsspråken i landet. Situationen är kritisk. I de betänkanden vi i veckan lämnat till utbildningsminister Gustav Fridolin och kultur- och demokratiminister Alice Bah-Kuhnke föreslår vi ett antal åtgärder för att på sikt bygga upp ett utbildningssystem som kan revitalisera och stärka minoritetsspråken i Sverige.

Ett samhälle som tar ansvar för sitt kulturarv och internationella åtaganden är ett föredöme, också på den internationella arenan.Sveriges riksdag erkände 1999 fem nationella minoriteter: judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar. Det var ett senkommet erkännande av Sveriges nationella minoriteter, deras språk och av vårt lands gemensamma kulturarv. Det blev ett erkännande för grupper som både osynliggjorts och undertryckts under långa perioder.

Genom assimilationspolitik har det moderna samhället och inte minst utbildningsväsendet formats. Införandet av folkskolan ökade tillgången till utbildning och vanligt folk fick en grundläggande utbildning. Det var positivt och ökade jämlikheten. Det finns dock sidor av detta som ibland glöms bort.

Artikelbild

Lennart Rohdin

I folkskolan var det inte ovanligt att samiska och tornedalska barn förbjöds tala sina språk. Romer fick inte gå i skolan förrän på 1960-talet.

Den politiken satte djupa spår i samhället och hos dessa grupper. Generationer har förlorat tillgång till sina språk och kulturer. Vissa av minoritetsspråken är starkt hotade i dag. Det pågår sedan länge en språkbytesprocess som resulterat i att antalet talare ständigt minskat. En bidragande orsak är att undervisningen i och på språken inte fungerat tillfredsställande.

Snart två decennier har gått sedan Sverige skrev under Europarådets två konventioner om nationella minoriteter — ramkonventionen och språkstadgan — och aktivt började forma en minoritetspolitik.

Sedan dess har ny lagstiftning tillkommit. Ett flertal myndigheter har fått uppdrag. Allt detta har utgjort viktiga steg på vägen mot att bevara och revitalisera språken och uppfylla åtagandena enligt de båda konventionerna.

Konventionerna syftar till att staterna aktivt ska främja språken, skydda dem och ge dem förutsättningar att utvecklas som levande språk. Sverige har emellertid misslyckats att uppfylla flera av sina åtaganden och har återkommande mottagit synpunkter från Europarådets granskningskommittéer. Kritiken rör ofta utbildningsområdet. Utmaningarna är flera. Brist på lärare och läromedel liksom avsaknad av tvåspråkig undervisning är bara några problem som måste åtgärdas snarast för att Sverige ska undgå fortsatt kritik.

Språkundervisning i minoritetsspråken lyfts fram som en viktig del av minoritetspolitiken i våra betänkanden.

Undervisning i modersmål har debatterats och är fortfarande en het fråga. Forskningen har visat att elever som får tillgång till sådan undervisning i allmänhet presterar bättre och att det stärker deras kunskaper i andra ämnen.

På 1970- talet formades den nya språkpolitiken, och genom hemspråksreformen ljöd ledorden jämlikhet, valfrihet och samverkan. I dag finns en relativt utbyggd undervisning, som dock inte leder till likvärdiga förhållanden trots att likvärdighet är en grundpelare i skollagen. Undervisningstiden är inte garanterad, och därmed ser förutsättningarna väldigt olika ut för eleverna i landet. I en kommun kan undervisning erbjudas 20 minuter per vecka, i en annan erbjuds två timmar. Detta är ett generellt problem för alla modersmål.

Vi menar att undervisning i språken måste utgöra en obruten kedja genom hela utbildningssystemet. Förskola på de nationella minoritetsspråken regleras särskilt i minoritetslagen och dess roll får inte glömmas bort. Barn som tillhör de fem nationella minoriteterna ska kunna återta och utveckla sitt minoritetsspråk. Det gäller särskilt i de 75 kommuner som ingår i förvaltningsområden för finska, meänkieli och samiska.

Alldeles för ofta ser inte pressade förskolechefer att syftet med och förutsättningarna för undervisning i och på de nationella minoritetsspråken skiljer sig väsentligt från det generella modersmålsstödet. Här måste det pågående arbetet med en ny läroplan för förskolan leda till att den skillnaden blir tydligare. Skolmyndigheterna har ett stort ansvar för att uppmärksamma landets kommuner på de nationella minoritetsspråkens särskilda ställning i förskolan.

I vårt arbete har vi kommit fram till några avgörande beslut som krävs för att säkra minoritetsspråkens fortlevnad och rädda vårt lands kulturarv. Undervisning i finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska erbjuds i dag inom ramen för modersmålsundervisningen.

Modersmålsundervisning är central för de elever som undervisningen riktas till. För undervisning i de fem minoritetsspråken är den historiska bakgrunden och syftet delvis ett annat på grund av de internationella åtagandena och minoritetspolitiken. Vi föreslår därför att ett nytt ämne införs enbart för dessa språk – nationellt minoritetsspråk. Detta ämne ska regleras särskilt i skollagstiftningen och ingå i timplanerna. Det nya ämnet tydliggör de fem språkens ställning och de bestämmelser som gäller enbart dessa språk.

Med de föreslagna förändringarna ökar också likvärdigheten och en större möjlighet till revitalisering skapas för dessa språk. Sverige kan genom att genomföra våra förslag agera föredömligt inom ramen för Europarådssamarbetet och få ökad trovärdighet internationellt i minoritets- och urfolksfrågor.

Jarmo Lainio
Särskild utredare och representant i Europarådets Expertkommitté

Lennart Rohdin
Särskild utredare

Moa Nordin
Utredningssekreterare

Sami Mlayeh
Utredningssekreterare

Sari Pesonen
Utredningssekreterare

Fotnot 1: Jarmo Lainio var särskild utredare i SOU 2017:91 "Nationella minoritetsspråk i skolan- förbättrade förutsättningar till undervisning och revitalisering"

Fotnot 2: Lennart Rohdin var särskild utredare i SOU 2017:60 och 2017:88 "Nästa steg? Förslag för en stärkt minoritetspolitik"