Låt president Barack Obamas statsbesök i Sverige bidra till en nytändning i klimatfrågan!

Nej, jag är inte så naiv att jag tror att ett möte mellan statsminister Fredrik Reinfeldt och Obama kan leda till konkreta utfästelser. Men i det akuta läge vi befinner oss i måste varje tillfälle tas till att återföra klimatfrågan högst upp på agendan på alla nivåer, lokalt, nationellt och internationellt.

Det är därför olyckligt att statsministerns första kommentar till att presidenten kommer till Sverige enbart är att det blir ”en god möjlighet till att diskutera den ekonomiska utvecklingen” och ”ha överläggningar om handel.” Den över allt annat brådskande frågan, ska den inte diskuteras alls när möjligheten ges!?

Det duger inte. Ska det gå att återfå politiskt driv och allmän förståelse för vilka typer av åtgärder som är nödvändiga, måste klimatfrågan förstås finnas med på dagordningen vid tunga politiska sammanhang. Vilka signaler ger det annars?

Flera saker oroar nu. Mest förstås att utsläppen av växthusgaser inte minskar på det sätt som är nödvändigt och att de tekniska landvinningar som trots allt görs med förnybara energikällor med råge äts upp av ökad konsumtion.

Men också den allt mer tydliga tendensen att många tror att klimatfrågan är på väg att lösas. Och vad annat kan den som följer nyhetsflödet tro när den tidigare frekventa rapporteringen kring klimatfrågan avtagit dramatiskt?

Därtill förstås problemet att regeringen ligger lågt, kopplat till att man inte känner någon folkopinion. Om alliansregeringen kände att insatser för att stimulera fram mer förnybar energi skulle vara en valvinnare skulle man säkert genomföra enkla åtgärder som att få fram vettiga skatteregler för förnybar elproduktion, i stället för att låta saken bero.

Om klimatdebatten i Sverige hamnat i bakvattnet efter en tidigare våg är läget i USA ett annat. USA har inte bara de största utsläppen per capita, utan är också ett av de länder där det varit störst motstånd mot att ens inse problemet.

Men det börjar röra på sig och intresset från Obamas sida att få diskutera Sveriges och EU:s klimatpolitik borde vara stort mot bakgrund av det klimatpaket han presenterade tidigare under sommaren.

Paketet har både positiva inslag och saker som kan ifrågasättas. Till det positiva hör förstås skärpta utsläppsregler för både befintliga och nya kraftverk samt utbyggnad av sol- och vindkraft. Till det som bör ifrågasättas hör att ambitionsnivån bara är att till år 2020 minska USA:s utsläpp med 17 procent från 2005 års nivå och att åtta miljarder dollar ges i lånegarantier till projekt som minskar koldioxidutsläpp från fossila bränslen och fokus på koldioxidlagring.

Koldioxidlagring innebär att koldioxiden avskiljs vid förbränning av fossila bränslen för att lagras i berggrunden eller havsbotten, så att mindre koldioxid därigenom släpps ut i luften.

Det är ett högriskprojekt. Under vilka tidsperspektiv går det att garantera att koldioxiden inte till sist ändå kommer ut i atmosfären? Och även om det kan fungera för stunden är det inte ett långsiktigt hållbart alternativ. Beroendet av fossila bränslen kvartstår och lagringskapaciteten är inte oändlig.

Forskning och teknikutveckling är alltid intressant. Men utifrån den brådskande situationen att snabbt få ner utsläppen borde de offentligt finansierade insatserna förstås i första hand gå till att få upp volymerna i den teknik som redan finns.

Både på produktionssidan, exempelvis biogas och sol- och vindkraft, och på konsumtionssidan, till exempel elbilar, behövs åtgärder för att få bort konkurrensnackdelarna gentemot ohållbara, men ännu underprissatta tekniker.

Att i det sammanhanget lägga resurser på att försöka hitta sätt att fortsätta förbränna kol och olja känns som ett perspektiv som aktörer fokuserade på fossila energikällor lyckats lobba in. Inte minst kunde därför de negativa erfarenheter vi i Sverige har av Vattenfalls engagemang på området vara något för Reinfeldt att lyfta.

En annan konkret sak för Reinfeldt att lyfta borde vara Miljöpartiets förslag om moratorium mot exploatering av jungfruliga fyndigheter av fossil energi. Detta är ju – inte ännu – regeringens politik, och utrikesminister Carl Bildt har tvärt om motarbetat de möjligheter till framsteg här som fanns under Sveriges ordförandetid i Arktistiska rådet.

Att inte kasta sig över de fyndigheter som frigörs just av att klimatförändringarna medför att polarisarna smälter borde ju vara en pedagogiskt enkel sak att förklara, men också ett beslut som inte heller ur ett snävt företagsekonomiskt perspektiv slår mot någon, innan de stora investeringarna för att utvinna just den fossila energin har gjorts.

Ju mer resurser som hinner pumpas in för att exploatera nya fyndigheter, ju svårare blir en negativ utveckling att stoppa.

Nå, oavsett om det blir dessa konkreta åtgärder eller andra som kan komma i upp under mötet vore det ett misslyckande om inte klimatfrågan stod i fokus!

Niclas Malmberg (MP)
UNT 31/8 201