År 2016 är på god väg att bli det varmaste som någonsin uppmätts och sommarvärmen har på allvar kommit till Sverige. Temperaturen närmar sig kokpunkten också i Europaparlamentets miljöutskott, där jag och mina kollegor nu i dagarna gått in i den intensivaste fasen med att reformera EUs utsläppshandelssystem (ETS). Systemet sätter ett tak för våra samlade, framtida utsläpp från tung industri, el- och värmeproduktion samt flyget. Just nu slutspurtar vi för att förbättra lagförslagen som kommer reglera hur ETS fungerar åren 2021-30. Det är mycket som står på spel de kommande veckorna.

En högljudd debatt pågår om vilka företag som i framtiden ska få störst gratistilldelning av utsläppsrätter. Utfallet är avgörande för de tiotusentals européer som jobbar i och är beroende av den energitunga industrin, inte minst stål- och cementindustrin.

Parlamentet och regeringarna måste tillsammans hitta en lösning som både uppmuntrar företagen att minska sina utsläpp, men som också säkrar att tillverkning, jobb och utsläpp (!) inte flyttar ut ur EU. Vi måste finna rätt balans för att systemet i framtiden bättre stärks för klimatet, samtidigt som Europa tillverkning tryggas.

Utsläppshandelssystemet innebär att de anläggningar som ingår (ca 12 000) i efterhand till EU-kommissionen måste lämna in en utsläppsrätt för varje ton koldioxid de släppt ut – annars hotar dryga böter. Industri- och fjärrvärmeanläggningar får för närvarande större delen av sitt behov gratis (i själva verket får de flesta mer än de behöver) medan anläggningar som producerar el måste köpa de utsläppsrätter de behöver för att täcka sina utsläpp (det sker främst via auktioner eller börshandel).

Det som avgör klimatpåverkan är dock inte hur gratistilldelningen av utsläppsrätter utformas, utan istället hur många utsläppsrätter som i framtiden totalt utfärdas inom systemet. För klimatet är därför den viktigaste faktorn i lagstiftningen att antalet utsläppsrätter i systemet minskar varje år. Logiken är enkel: med färre tillgängliga utsläppsrätter minskar också de faktiska utsläppen. Ju högre den årliga minskningen av utsläppsrätter är, desto snabbare krymper också utsläppen.

EU-kommissionen har föreslagit att antalet utsläppsrätter i ETS ska minska med 2.2 procent varje år efter 2020. Jag vill gå längre än så, det är fullt inom EUs förmåga att höja minskningstakten till 2.4 eller 2.6 procent. Detta kan låta som en teoretisk lek med abstrakta siffror, men var vi landar påverkar de totala, framtida koldioxidutsläppen uppåt eller nedåt med flera miljarder ton. Det påverkar också EUs möjligheter att faktiskt leva upp till det nyligen undertecknade Parisavtalet och målsättningen att begränsa jordens uppvärmning till 1,5 grader. Min förhoppning är att vi ska kunna samla en majoritet i parlamentet för en årlig minskning av utsläppsrätterna på åtminstone 2.4 procent och att även regeringarna stödjer en sådan linje.

Tyvärr har den största gruppen i parlamentet, EPP (där (M) och (KD) ingår) redan försvårat detta arbete genom att starkt låsa sig vid nivån 2.2 procent.

Klimatomställningen medför både utmaningar och möjligheter för olika branscher. På grund av enorm överproduktion främst i Kina genomgår världens stålindustri just nu en djup kris. I detta läge måste EUs klimatpolitik hjälpa stålindustrin att långsiktigt kraftigt minska sina utsläpp (den satsning på att ersätta kol med väte i produktionen som SSAB, LKAB och Vattenfall nyligen presenterat är mycket lovande), men detta måste ske på ett sätt som inte kortsiktigt slår ut europeisk produktion. En hög tilldelning av gratis utsläppsrätter stärker ekonomin för EUs stålindustri, men ger samtidigt företagen fortsatt starka motiv att minska sina utsläpp.

Utmaningen är att begränsa gratistilldelningen till de branscher där behovet är störst, en tanke som naturligtvis inte är populär bland de företag som riskerar att få minskad gratistilldelning, men som är nödvändig för att systemet ska bli effektivt.

På ett mera generellt plan är våra möjligheter att skärpa klimatpolitiken även starkt kopplade till en faktor som ofta glöms i debatten, nämligen hur vi fördelar kostnaden för omställningen. De anställda vid Europas stålverk och alla deras anhöriga är inte mer ansvariga än vi andra och sannolikt precis lika oroliga som vi. Att de ensamma ska betala priset för omställningen är orimligt.

För att få acceptans för en stark klimatpolitik krävs därför en ekonomisk politik – i Sverige och i resten av EU – som både generellt minskar de ekonomiska klyftorna men också tydligt skapar trygghet även för dem som allra mest måste förändra sin tillvaro.

Klimatpolitiken ska bedrivas med kostnadseffektiva metoder, till exempel utsläppshandel, men samhället måste gå in och skapa en trygghet i omställningen. Misslyckas detta kommer klimatomställningen att bromsas upp av sociala protester.

En blind fläck i klimatpolitiken är sjöfarten. I takt med globaliseringen har koldioxidutsläppen från båttransporter till och från Europa ökat dramatiskt och är idag 40-50 procent högre än 1990. Prognoserna pekar mot ytterligare en fördubbling till 2050. Ändå finns idag i praktiken ingen som helst reglering av dessa utsläpp.

Från 2018 måste all sjöfart till och från EU redovisa sin bränsleförbrukning och sina utsläpp. Det ger en grund för att reglera och minska utsläppen (och därigenom bana väg för mera utsläppssnåla lösningar) som unionen snarast måste börja utnyttja.

Jag tänker därför driva på för att även sjöfarten ska omfattas av EUs utsläppshandelssystem med ett successivt allt lägre tak för utsläppen. Det skapar incitament för resurseffektivare teknik, där svensk sjöfart har mycket att vinna.

Som politiker har vi en skyldighet att seriöst och pragmatiskt samla oss kring en politik som snabbt pressar ned utsläppen utan att öka de sociala klyftorna. Att inom EU enas om en tuffare klimatlagstiftning är avgörande, men dit når vi inte utan att samtidigt utjämna ekonomiska klyftor och skapa framtidstro. Vi socialdemokrater är beredda att ta fajten både för minskade utsläpp och mindre klyftor – ställer övriga partier upp?

Jytte Guteland

ansvarig förhandlare för revisionen av EUs utsläppshandel inom den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet