Precis som folkpartisten Eva Edwardsson har jag jag kallats bakåtsträvare i debatten om arenorna. Till skillnad från i hennes fall har det parti jag tillhör, Miljöpartiet, tydligt tagit ställning emot de ekonomiskt tveksamma arenaprojekten.

 Uppsala har drabbats av arenafeber. Det är fel att riskera skattebetalarnas pengar i arenaprojekt som har så låg ekonomisk trovärdighet att bankerna till och med säger nej till utlåning.

När det gäller borgensåtagandet för innebandy- och friidrottsarenan reserverade Miljöpartiet sig mot beslutet att kommunen går in med borgen på hela beloppen om 315 miljoner kronor till år 2038. Kommunen har tidigare i en rad andra projekt, curlinghallen m.fl. anläggningar tagit en liten beloppsbegränsad borgen där kommunen inte tar hela risken, vilket till skillnad från detta kan anses fullt rimligt.

 I förslaget till beslut sägs det att kommunen ska erhålla pantförskrivning av aktier i ett arenabolag. Men när beslutet passerade kommunstyrelsen i juni existerade inte något bolag, utan enbart några idrottsföreningar som då inte hade en solid ekonomi. Det fanns varken någon god ekonomisk verksamhet eller några aktier som säkerhet.

 Det är ganska symptomatiskt att arbetsnamnet för den här arenan är ”Bästa arenan”. Högtflygande drömmar verkar utgöra själva grunden för varje arenaprojekt i Uppsala.

Med det här beslutet tar Uppsala kommun en så stor ekonomisk risk att det förmodligen hade varit lämpligare att besluta om delägarskap direkt. Vi håller med om att det behövs en arena för inomhusträning för friidrotten, men alla de turer som ett dåligt ekonomiskt upplägg från den borgerliga majoritetens sida medfört har både försenat och fördyrat arenan kraftigt.

 I somras noterade UNTs läsare att beslutet om multiarenan i Gränby – Uppsala Arena AB – vunnit laga kraft för att ingen medborgare i kommunen överklagat ärendet till förvaltningsrätten. Kommunen har nu förbundit sig att bidra med 150 miljoner kronor i ett räntefritt lån till byggnation av arenan. Dessutom ska kommunen bidra till den löpande driften under 25 år med ett årligt belopp om 15 miljoner kronor.

Uppsala Arena har fortsatt en osäker finansiering från näringslivet som ska bidra med cirka 100 miljoner kronor, och även i detta projekt är det oklart vilka aktörer som ska stå bakom. Ägarna till bolaget ska innan arenaprojektet de facto kan startas godkännas av kommunstyrelsens arbetsutskott.

Det är rena öststatsmentaliteten att en kommun ska utse ägarna i ett aktiebolag, samtidigt som dessa ägare ska åtnjuta kommunens välvilliga stöd. Nu har ju i och för sig EU, efter att kommunen låtit advokatbyråer jobba med ärendet för över fem miljoner kronor, godkänt förfarandet. En orsak till EUs beslut kan vara det som en expert från Näringsdepartementet lakoniskt uttryckte det: Det är ju bara Miljöpartiet i Uppsala som protesterat, ingen i Bryssel såg till någon folkstorm.

Med alla dessa generösa arenabeslut som den borgerliga majoriteten drivit igenom hittills är det i dagsläget oklart om kommunens resurser räcker till driften av de idrottsanläggningar som kommunen äger och som vi verkligen behöver rusta upp – bland annat Studenternas, Fyrishov och Gränby ishall samt alla de mindre sporthallar och utomhusanläggningar till gagn för ungdomsidrotten, breddidrotten och folkhälsan.

Realistiska underlag och bedömningar, och som Eva Edwardsson också skriver ”att göra rätt från början”, gör investeringarna mer träffsäkra och genomförbara.

 

På måndag 26/8 kommer besluten om borgensåtaganden till Innebandy- och friidrottsarenan slutligen tas i Kommunfullmäktige. Även om oddsen är höga att vi kommer kunna stoppa beslutet tänker vi från Miljöparitet inte ge walk-over, som tyvärr Eva Edwardsson kommer tvingas göra.

 Maria Gardfjell

kommunalråd (MP)

UNT 21/8 2013