Urbefolkningsfrågor debatteras i UNT (19/3). Annika Skoglund och Julian Reid påpekar att försörjningsmöjligheterna i till exempel Arktis utarmats, och att samhället inte tar ansvar för detta, utan lämnar urbefolkningar att ta hand om sig själva, med argument om “resiliens”. Skoglund och Reid menar att Arktiska Rådets rapport därför utgör problematisk forskning om och politik gentemot urbefolkningar.

Efter ett årslångt fältarbete i Sibirien har jag nyligen disputerat på en avhandling om urbefolkningspolitik, forskning om urbefolkningar och urbefolkningars egna uppfattningar om detta.

Jag välkomnar därför Skoglunds och Reids debatt och vill tillföra ett perspektiv, nämligen vad urbefolkningar själva tycker om sin påstådda resiliens. Detta komplicerar frågan om riskerna med resiliens.

Ett förtryck urbefolkningar utsatts för är att de inte haft kontroll över de sätt de beskrivits på. De har behandlats som barn som inte vet sitt eget bästa, och majoritetssamhället har tagit sig rätten att definiera vilka de är och hur de bör leva. Rasbiologiska institutet var ett utslag av denna form av paternalism. Därför anses det numera av största vikt att urbefolkningars egna perspektiv inkluderas i alla frågor som berör dem. Till exempel anger bland annat FN:s deklaration ILO 169 självidentifikation som det avgörande kriteriet för erkännande som urbefolkning, snarare än extern definiering.

I min avhandling visar jag att det gamla paternalistiska synsättet tyvärr fortlever i forskning och politik.

Många människor i Sibirien vill överhuvudtaget inte bli kallade urbefolkningar, trots att ryska staten, på antropologers inrådan, definierar dem som sådana. Detta kan tyckas något paradoxalt, eftersom antagandet är att erkännande som urbefolkning är något som eftersträvas av marginaliserade grupper. Men det är inte så förvånande som det verkar.

I denna kontext får nämligen status som urbefolkning negativa, och inte positiva, politiska konsekvenser för lokalbefolknings kamp för självständighet.

Det som förvånar är snarare att antropologer trots detta ändå beskriver människorna som urbefolkning. Det är problematiskt, och ger antropologin anledning till kritisk självreflektion.

Skoglund och Reid diskuterar inte urbefolkningars egna uppfattningar om deras påstådda resiliens. Många tycker emellertid inte alls att det är dåligt att kallas resilienta.

Tvärtom vill ofta urbefolkningar, genom de politiska organisationer som representerar dem, gärna vara resilienta, med allt som detta associerar till. De sätter en stolthet i att vara och vill gärna betraktas som resilienta.

Ett exempel är Raipon, The Russian Association of Indigenous Peoples of the North, Siberia and the Far East, en organisation för de 45 urbefolkningarna i Ryssland (exakt hur många urbefolkningar Ryska staten erkänner växlar). Tillsammans med Samerådet är Raipon medlemmar av Arktiska Rådet, så båda dessa organisationer har kunnat delta i utformandet av rapporten som Skoglund och Reid kritiserar.

Urbefolkningar är numera på intet sätt passiva mottagare av forskning och policy. En stor del av forskningen om urbefolkningar görs av personer som själva identitiferar sig som urbefolkning.

När jag promoverades vid universitetet i Oslo bar en annan nydisputerad, som forskat om identitet bland unga samer, samisk dräkt vid cermonin. Med andra ord var det en same som forskat om samer. Det är inte osannolikt att forskare som tagit fram Arktiska Rådets rapport själva identifierar sig som urbefolkning.

Om man inkluderar urbefolkningars egna perspektiv blir frågan om resiliensens risker mer komplicerad än vad Skoglunds och Reids kritik ger vid handen. Om urbefolkningar själva vill beskrivas som resilienta, skall vi då ändå låta bli? På basis av vad?

Om de vill vara resilienta, skall vi då tala om för dem att de inte vet sitt eget bästa? Dessa frågor har inga enkla svar.

Eftersom Skoglund och Reid inte diskuterar urbefolkningars egna uppfattningar öppnar de tyvärr för att deras argument kan läsas som en del av själva marginaliseringen – att det urbefolkningar själva vill inte spelar någon roll, med paralleller till de ryska antropologerna eller rasbiologiska institutet.

Att utelämna urbefolkningars egna perspektiv är etiskt problematiskt ur perspektiv av vad som är gångbart inom dagens urbefolkningspolitik.

Det riskerar i sin tur att denna viktiga debatt kan kvävas i sin linda: lättare att avfärda av meningsmotståndare och svårare att få gehör för hos de människor det i slutändan handlar om. Det vore beklagligt, då frågorna faktiskt når så mycket längre än den förhållandevis smala urbefolkningsfrågan (i absoluta tal handlar det om en mycket liten del av befolkningen). Principiellt sett är detta relevant för oss alla, eftersom det berör alla kollektiva identifikationer: etniska grupper, minoritet-majoritet, nationer och nationalism, raser och rasism.

I slutändan handlar det om var och hur gränsen mellan “oss” och “dem” dras, och hur vi hanterar detta i vårt samhällsbygge.

Ulrika Persson-Fischier, doktor i socialantropologi, adjunkt vid avdelningen för Industriell Teknik, Uppsala universitet