Liksom en förmildrande omständighet anförde partiledarna som utformade den så kallade decemberöverenskommelsen 2014 (ibland omnämnd som DÖ 2014) att den enbart gäller formen för politiken, inte dess innehåll. Vid presskonferensen om överenskommelsen sade Jan Björklund att det handlade om att träffa en ”uppgörelse om de ­konstitutionella formerna” och Annie Lööf att man nått ”samförstånd i formfrågor.” Spelreglerna för demokratin sågs som mindre betydelsefulla än politikens innehåll.

För att avvärja en föreställd ­politisk kris skapade man i stället en permanent konstitutionell kris, som om det vore mindre allvarligt!

Vid grundlagsreformen 1974 ersattes 1809 års grundlag – som byggde på principen om maktdelning mellan verkställande, lagstiftande och dömande makt – med nuvarande grundlag som ser statsmakten som enhetlig. De inbyggda kontroller och motvikter som fanns i 1809 års författning och som också präglar exempelvis USA:s och Tysklands författningar saknas i Sveriges grundlagar.

Artikelbild

| Ingemund Hägg

Det som hände den 27 december 2014 var att företrädarna för den verkställande makten – tillsammans med pretendenterna på denna makt – dekreterade att de för åtta år framåt fråntog företrädarna för den lagstiftande makten, det vill säga sina partiers riksdagsledamöter, rätten att ta utskottsinitiativ, lägga fram lagförslag eller framföra reservationer om budgeten och förpliktade dem att avstå från omröstningar om budgeten.

Att partiledningarna anser sig ha befogenhet att belägga självständigt valda ledamöter i rikets högsta demokratiska organ med dessa bojor är förfärande.

Riksdagsledamöterna måste nu återta sin makt.

I tidigare artiklar i UNT, senast den 22 december, har vi pekat på hur grundlagarna ska ange långsiktigt hållbara spelregler för demokratin och kodifiera de grundläggande värderingar som demokratin bygger på. Dit hör även regler för hur grundlagarna kan ändras eftersom det anger hur medborgarna kan utöva sin tillsyn över de spelregler som politikerna sätter upp för sig.

I Sveriges fall innebär det i princip att medborgarna ska få ta ställning till grundlagsändringar i samband med allmänna val. I praktiken har detta som vi påpekat försummats. Vi har också kritiserat användningen av den alternativa beslutsmetoden kvalificerad majoritet som är en möjlig ändringsmetod för riksdagsordningen (som riksdagen själv ser som ett mellanting mellan grundlag och vanlig lag) och som användes när alla åtta riksdagspartier i endräkt införde 2014 års riksdagsordning. Visserligen förelåg en utredning, men den offentliga debatten saknades i stort sett helt, så den demokratiska legitimeringen får ses som bristfällig även av det skälet.

I början av december förutskickade allianspartierna i en debattartikel att de var beredda att ändra vissa regler, även i riksdagsordningen, på det vis som nu anges i decemberöverenskommelsen. Att agera på det sättet utan föregående utredningar och utan offentlig debatt menade vi gränsade till förakt för demokratin. Att det fanns en vilja att börja röra i riksdagsordningen för att komma runt dagspolitiska svårigheter på annat sätt än vad som föreskrivs i regeringsformen fyllde oss med häpnad.

Men man var beredd att gå ännu längre.

Utan beredning, utan offentlig debatt och utan den process som gäller för grundlagsändringar har sex partiledningar infört något som i praktiken är ett författningstillägg som ska gälla i åtta år.

Och regeringsformens portalparagraf om att all offentlig makt i Sverige utgår från folket ersätts med principen att makten utgår från sex partiledningar. De flesta av riksdagsledamöterna beläggs med långtgående restriktioner i sitt handlande, och 49 av dem utesluts helt från inflytande.

Då det är riksdagen själv som avgör lagligheten kan överenskommelsen inte a priori avvisas som illegal. Men papperslös är den eftersom den inte har några handlingar som styrker dess legitimitet. Den är också bemängd med hemsnickrade termer som ”partikonstellationer” och ”släppa fram” som saknar konstitutionell förankring. Den centrala distinktionen mellan ”största minoritet” och ”mindre minoritet” är främmande för demokratiskt tänkande och lösligt definierad. Som Nicklas Lundblad konstaterat i SvD den 29 december är överenskommelsen ett pactum turpe – en överenskommelse i strid med lag och god sed – som inte kan anses ha rättslig giltighet.

Respekten för demokratin kräver att dess spelregler ska vara beständiga, tydliga och kända för medborgarna. Decemberöverenskommelsen bryter mot alla dessa kriterier. Den är sluten mellan sex partiledningar (kanske inte ens dessa i sina helheter) medan riksdagen varit hemförlovad under julen.

Alla partiers riksdagsledamöter måste besinna sitt ansvar som företrädare för hela folket och när riksmötet återsamlas avvisa partiledningarnas överenskommelse.

En ny parlamentarisk grundlagsberedning behövs som får i uppdrag att under ett par års tid noggrant se över innehållet i regeringsformen och riksdagsordningen och pröva om det finns anledning att ändra och utveckla regler som kan hålla på längre sikt. Det är något annat än den utredning för översyn av budgetprocessens regelverk som nämns i decemberöverenskommelsen. Beredningen bör också utforma metoder för hur grundlagarna inklusive riksdagsordningen bättre kan förankras hos medborgarna. Sådan förankring saknas för närvarande helt och hållet.

Men låt först DÖ 2014 dö 2015!

Lars Hallén

Ingemund Hägg

Emeritusprofessorer i företagsekonomi