Att arbeta i staten innebär att vara demokratins tjänare och samhällets väktare. Riksdagen stiftar lagar, regeringen styr riket – men det är de drygt 230 000 statsanställda som verkar i kapillärerna i det statliga blodomloppet som förverkligar politiken.

Att vara statstjänsteman förpliktigar. Det i många avseenden skiljer sig ifrån att arbeta inom den privata sektorn eller i civilsamhället.

Detta måste alla som arbetar i staten förstå. I dag rör sig människor i större utsträckning än tidigare mellan olika sektorer, vilket kan berika kompetensbasen och öka förståelsen för olika sektorer. Samtidigt kan man inte förutsätta att de som påbörjar en ny tjänst i staten vet vad uppdraget innebär. Även de som har arbetat en längre tid i staten har kanske aldrig fått tillfälle att reflektera över vad som utmärker rollen som statstjänsteman.

Artikelbild

| Minoo Akhtarzand

Behovet av att öka medvetenheten och kunskapen om statstjänstemannarollen har uppmärksammats under senare år, inte minst med anledning av allvarliga händelser på flera myndigheter.

Detta tycks riksdagen nu ha insett, då den fattat beslut om en obligatorisk introduktionsbildning för nyanställda. Beslutet är klokt och efterlängtat.

Det behövs en introduktionsutbildning med fokus på den svenska förvaltningsmodellen, tjänstemannarollen och förvaltningsjuridik.

Nu återstår för regeringen att verkställa beslutet.

Artikelbild

| Sten Heckscher

Det finns flera tänkbara vägar för regeringen att realisera riksdagens vilja. En är att skriva in utbildningskravet i myndigheternas regleringsbrev. Myndigheterna får då själva välja hur de ska lösa uppdraget, och det innebär att kravet ska återrapporteras och följas upp i sedvanlig ordning. Myndigheterna kan här välja att ge utbildningen på egen hand eller att upphandla den från ett utbildningsföretag eller från universitet och högskolor.

Ett bra exempel på detta är åtta Uppsalabaserade myndigheter som gått samman för att ge sina anställda en introduktionsutbildning.

Denna ordning innebär dock ingen större skillnad jämfört med nuläget. Redan i dag svarar nämligen myndigheterna själva för de anställdas kompetensutveckling. Och sett till senare års händelser är detta kanske inte den bästa vägen framåt – många myndigheter tycks inte klara av att axla kompetensutvecklingsansvaret på egen hand, då de inte har de tillräckliga resurserna.

Alternativ två är att ge en särskild myndighet i uppdrag att ombesörja introduktionsutbildningar.

Det kan handla om att inrätta en ny myndighet för ändamålet eller att använda sig av en befintlig myndighet, som Arbetsgivarverket eller Statskontoret, som då i sin tur kan ta hjälp av olika utbildningsanordnare. Men också detta alternativ har prövats vid flera tillfällen genom åren. I slutet av 1990-talet inrättades exempelvis KKR (Statens kompetens- och kvalitetsråd) för dessa frågor. Den lades dock snart ner och ersattes av Verva (Verket för förvaltningsutveckling), som i sin tur lades ner och ersattes av Krus (Kompetensrådet för utveckling i staten), som också lades ner efter ett par år.

Ett tredje alternativ, som vi anser kan vara lösningen, är att lägga uppdraget på ett antal högskolor och universitet runt om i landet.

En möjlig förlaga finns redan på skolområdet: Sedan 2009 måste alla rektorer, numera även förskolechefer, genomgå det nationella rektorsprogrammet. Syftet är att öka kunskapen om allt ifrån skoljuridik till ledarskap och mål- och resultatstyrning. Uppdraget att genomföra utbildningen lades på högre lärosäten runt om i landet.

Rektorsprogrammet pågår under tre år och ger 30 högskolepoäng. Det kan således inte jämföras med en mindre omfattande introduktionsutbildning för statsanställda. Men grundidén är densamma; en obligatorisk utbildning för en stor arbetstagargrupp, en utbildning på vetenskaplig grund med regional spridning.

Universiteten och högskolorna finns redan över hela landet. Det behövs ingen ny myndighet (som raskt riskerar att läggas ned).

På ett flertal universitet och högskolor bedrivs i dag forskning och undervisning inom offentlig förvaltning och offentlig rätt, de discipliner som naturligen bör ingå i en introduktionsutbildning. Där finns följaktligen nödvändiga kunskaper att bygga en introduktionsutbildning på, liksom en stor erfarenhet av att bedriva undervisning för olika målgrupper. Många lärosäten bedriver också typiska professionsutbildningar samt uppdragsutbildning av olika slag. Med en gemensam kursplan kan samma utbildning ges oavsett var i landet man arbetar. En introduktionsutbildning bör omfatta kunskaper om den svenska förvaltningsmodellen, styrning i staten, tjänstemannarollen samt grundläggande offentlig rätt.

Oavsett om man arbetar som handläggare på Försäkringskassan, är livsmedelskontrollant på slakterier, enhetschef på en kulturmyndighet eller polis i yttre tjänst, är uppdraget detsamma: att vara demokratins väktare och samhällets tjänare.

Att arbeta i staten är speciellt. Det är inte enbart ekonomisk effektivitet som ska beaktas, utan som statsanställd ska man lyda lagen, vara lojal mot våra folkvalda politikers beslut och visa hänsyn till och väga samman invånarnas, organisationernas, näringslivets och övriga i samhället som är brukare av de offentliga tjänsternas intressen, vara opartisk och ska arbeta professionellt. För att stärka förtroendet för den enskilda myndigheten och staten och demokratin som helhet, är en kvalificerad tjänstemannakår som förstår vidden av ett sådant mångfacetterat uppdrag i samhällets tjänst ett måste. En obligatorisk introduktionsutbildning förlagd till universitet och högskolor kan bidra till detta.

Minoo Akhtarzand, landshövding Länsstyrelsen i Västmanlands län

Gustav Amberg, rektor Södertörns högskola

Sten Heckscher, hedersdoktor Södertörns högskola

Anders Ivarsson Westerberg, docent Södertörns högskola

Bengt Jacobsson, professor Södertörns högskola

Britta Lejon, ordförande ST

Jenny Madestam, lektor offentlig förvaltning Södertörns högskola

Therese Reitan, lektor offentlig förvaltning Södertörns högskola

Göran Sundström, professor Stockholms universitet