Enligt försvarsberedningens delrapport från 2017 kan ett väpnat angrepp mot Sverige ”inte uteslutas”. Man kan också – som stats- och utrikesministrarna – hävda att sannolikheten för ett sådant är låg. Formuleringarna kompletterar varandra. I ena fallet hävdas implicit att ett angrepp är möjligt, annars kunde det ju uteslutas. I andra fallet förmodas att risken för ett sådant är mycket liten, dock oklart för hur långt fram i tiden bedömningen gäller.

Om ett angrepp är möjligt i dag eller på kort sikt, är ett sådant förmodligen också möjligt längre fram. Om en viss händelse i dag verkar osannolik, kan den redan efter kort tid te sig som mycket sannolik, ja till och med så sannolik att den faktiskt inträffar.

När man kastar en tärning är sannolikheten för en sexa ganska exakt 1/6. Även seriösa försök att bedöma sannolikheten för framtida internationella skeenden under perioder om fem till tio år, det vill säga den tid som försvaret behöver för att i grunden förändra sin struktur och inriktning, utmynnar oundvikligen i mer eller mindre lösa spekulationer.

För utformningen av svensk säkerhetspolitik och för planeringen av våra samlade fösvarsresurser måste det därför vara långt viktigare att ta fasta på de allra allvarligaste av olika möjliga scenarier, oavsett om de i dagsläget ter sig som mer eller mindre sannolika. På den punkten kan jag bara hålla med generalmajoren Anders Brännström och hans medförfattare.

Att han avskedades för att ha yttrat denna till synes självklara och andra liknande uppfattningar är oroande och erinrar osökt om uttrycket att ”när alla tänker som chefen, då är det inte många som tänker”. I varje fall blir det nog nu färre som yttrar sig. Är det verkligen så som statsmakterna vill ha det?

Om Ryssland vet vi att landet sedan decennier systematiskt byggt upp en betydande militär kapacitet. Vi vet också att delar av den satts in i Georgien, Ukraina och Syrien. Mot den bakgrunden är det särskilt viktigt att bedöma Rysslands militära handlingsmöjligheter i vårt närområde.

Var och på vad sätt samt med vilka militära medel är man i närtid kapabel att ingripa och hur kan ryssarna utveckla sin förmåga avseende beväpning, taktik, utbildning och antal? En rimlig bedömning är att Ryssland har intressen i Baltikum och andra delar av Östersjön och kapacitet att angripa såväl Baltikum som Gotland. Detta är alltså ett möjligt scenario, vilket förtjänar fortsatt uppmärksamhet och förmodligen fler försvarsåtgärder utöver dem som redan inletts.

Hur bör då vårt försvar se ut framöver? Låt oss i varje fall inte återuppfinna de gamla hjulen i nya skepnader. Det finns få teknikområden som utvecklas snabbare än det militärtekniska. Att använda förlegad teknik, omoderna vapensystem och föråldrad taktik är dömt att misslyckas. Exempel på detta är polska kavalleristers dödsföraktande attacker mot tyska kulsprutor och stridsvagnar och Maginotlinjen som en gigantisk efterföljare till första världskrigets skyttegravar.

I vår försvarsplanering måste vi ta fasta på att Sverige är ett högteknologiskt land. Gångna tiders många stora arméförband med enkla vapensystem, otillräckligt utbildade värnpliktiga utrustade med bössa, gasmask och kokkärl och som i bästa fall förflyttades medelst cykeltolkning är inte vad vi längtar åter till. Att beordra sådana soldater att strida mot topptränade och modernt beväpnade trupper är inte bara dömt att misslyckas utan också helt omoraliskt. Även på den punkten ger jag Brännström rätt.

Vårt försvar måste vara tillräckligt starkt för att verka avskräckande, men är det inte, om det kan slås ut vid första möjliga konfrontation, hur budgetvänligt det än kan vara.

Med sina få kvarvarande förband har armén nu chansen att inom ramen för tillräckliga medel utveckla och beväpna dessa med nya och effektiva vapensystem. I första hand behövs innovativa metoder och högteknologiska försvarssystem samt militära proffs som verkligen kan hantera dem. Detta gäller hela spektret av framtida vapensystem som genom stor rörlighet, eldkraft och räckvidd kan bekämpa mål var än de uppträder.

För detta behövs ansenliga resurser till forskning och innovativ verksamhet avseende vårt invasions-, mark- och luftförsvar men också för att utveckla försvaret av livsviktiga samhällsfunktioner som försörjningen av el, vatten, uppvärmning, sjukvård och skyddet av markbundna kommunikationer, eter- och andra media, datorverksamhet i bred bemärkelse samt sist men inte minst inom cyberteknikens område.

Låt oss inte grunda vår försvarspolitik på att utesluta sådant som i dag ter sig som osannolikt utan beakta och så långt möjligt gardera oss mot alla hot som är såväl möjliga som tänkbara och inom realistiska ramar forma ett professionellt, modernt, innovativt och kostnadseffektivt totalförsvar.

Hans Christian Cars
Fil.dr. i nationalekonomi, kansliråd vid försvarsdepartementets planerings- och budgetsekretariat 1977-87