Hot och våldsdåd mot medier, tvångsisolering av barn och långa häktningstider är exempel på problem med mänskliga rättigheter (MR) i Sverige. Trots det har självbilden att Sverige skulle vara särskilt förskonat från sådana problem dröjt sig kvar.

Därför har det krävts mer än 20 år av uppmaningar från FN innan en svensk regering till slut har accepterat rekommendationen att inrätta ett organ som på ett oberoende sätt granskar hur vårt land lever upp till internationella MR-konventioner.

Sådana institutioner finns i en tredjedel av världens länder, inklusive våra grannländer Danmark, Finland och Norge.

Artikelbild

Maria Andersson

En rad frågor rörande Sveriges MR-åtaganden behöver sakkunnig expertkunskap och vägledning. Myndighetsutövning ställer stora krav och anställda i kommuner och landsting får bättre förutsättningar att göra ett gott arbete om de känner till hur beslut påverkar individers rättigheter. Därtill finns ett behov hos myndigheter och domstolar att få stöd i tolkningen av svensk lagstiftning utifrån internationella konventioner för mänskliga rättigheter.

Ett exempel är gränsdragningen mellan yttrandefrihet och värnandet av demokratiska värden vid privata och offentliga arrangemang.

Trots dessa utmaningar och trots återkommande problem med hatbrott, våld mot kvinnor och diskriminering mot minoriteter och personer med funktionsnedsättning har motståndet mot en MR-institution i Sverige länge varit stort. Ytterligare en myndighet har ansetts överflödig och krånglig att inrätta. Att riksdagen nu har påbörjat inrättandet av en nationell institution för mänskliga rättigheter är ett steg i rätt riktning för det samlade MR-arbetet i Sverige.

Vi företräder ett nätverk av frivilligorganisationer som länge har arbetat med dessa frågor. Vi har också påtalat behovet av en nationell institution, inte minst i vår rapportering till FN:s kontor för mänskliga rättigheter. En rad frågetecken behöver rätas ut i den fortsatta processen:

Artikelbild

| Las Ohly

Riksdagen måste säkerställa att en institution för mänskliga rättigheter får tydliga direktiv, ett uttalat ansvarsområde och en oberoende roll gentemot sina uppdragsgivare.

För att vara meningsfull måste en svensk MR-myndighet utformas så att den konkret bidrar till att skydda och försvara människors rättigheter och ges möjlighet att granska kränkningar.

Det ställer i sin tur krav på tillräckliga personella och ekonomiska resurser. Trots det har minimala ekonomiska resurser avsatts för att inrätta en svensk MR-institution. Medan en rad andra länder har tagit frågan på allvar signalerar Sverige att man inte gör det. Den nya jämställdhetsmyndigheten borde tjäna som förebild för en ny MR-myndighet.

Konstitutionsutskottet låter nu utreda om en ny MR-myndighet kan placeras under Justitieombudsmannen som i sin tur lyder under riksdagen.

Vi menar att verkligt oberoende kräver att myndigheten görs självständig och fristående.

JO:s mandat är att titta på hur svensk lag efterlevs medan MR-myndighetens mandat är att granska hur Sverige efterlever internationella MR-åtaganden. Uppgiften att granska såväl regering som myndigheter ska inte underskattas.

Kontakten med civilsamhället Svenska frivilligorganisationer besitter unik kompetens i frågor som rör mänskliga rättigheter. Denna kompetens är bland annat avgörande för FN:s återkommande granskning av MR-situationen i Sverige på en rad områden. Enligt de vägledande FN-principerna från 1993 ska civilsamhället involveras också i processen inför inrättandet av en nationell MR-institution. Så skedde inte förrän i slutet av april då vi tog ett initiativ till ett möte med utredaren. På motsvarande sätt har vi nu efterlyst ett möte med konstitutionsutskottet.

Efter två decennier av dröjsmål från svenska regeringar ska nu utredaren lämna sitt förslag redan i dag den 13 juni 2017. Den nya myndigheten får inte bli ett hastverk.

Sverige är inte betjänt av en halvmesyr som med minsta möjliga marginal uppfyller FN-kraven på en oberoende nationell institution för mänskliga rättigheter.

Sverige är en aktiv FN-medlem som håller hög internationell profil i frågor som rör mänskliga rättigheter. Det är nu våra folkvaldas ansvar att se till att vi också på hemmaplan får tillräckliga resurser, större kompetens och samlad övervakning av efterlevnaden av Sveriges internationella åtaganden på MR-området.

Aleksander Gabelic, ordförande Svenska FN-förbundet

Maria Andersson, generalsekreterare RFSU, Maria Johansson, ordförande

Lika Unika, Morten Kjaerum, direktör Raoul Wallenberginstitutet, Lars Ohly, ordförande Funktionsrätt Sverige

Ulrika Strand, tf generalsekreterare Fonden för mänskliga rättigheter