• söndag 23 april 2017
  • Familjeannonser
  • Grannar
  • Lokusjobb
  • Lokus
  • Grannar
  • Evenemangsguiden
  • Uppgång.se
Kyckling, jordnötssås och wokade grönsaker Malins matblogg Malins matblogg
Vädersponsor:

Valdeltagande viktigt för matematiken

debatt SD:s "pseudoökning" i EU-valet 2014 visar att det är lika angeläget för alla, oavsett partisympati, att rösta. Vare sig det är ett riksdagsval eller något annat val, skriver Allan Gut.

Inför presidentvalet i USA fylldes medierna av Donald Trumps olika lögner, personangrepp och andra otidigheter, samt hans förnedrande kvinnosyn och sexistiska kommentarer. Rimligtvis borde allt detta ha missgynnat hans utsikter att bli vald till president. En och annan hävdar dock att hans fans inte berördes av detta, för är man fan så röstar man på Trump oavsett.

För Hillary Clintons del är situationen en annan på så vis att hon inte hade någon större skara fans som röstar på henne oavsett.

Ur allt skrivande vill jag vaska fram följande från Dagens Nyheter den 3 november 2016, alltså fem dagar före valet: ''Om valanalytiker och opinionsexperter ger skilda prognoser är de ense om en sak: Det är valdeltagandet som kommer att avgöra vem som vinner.'' [min kursiv.]

Varför fastnar jag för just det? Jo, för att det berör ett problem som jag inte har sett ventileras så som det förtjänar, nämligen röstbenägenheten, som generellt är låg i USA (och ännu lägre i vissa samhällsklasser som har svårigheter med den registrering som krävs för att få rösta). Lite förenklat kan man säga att normalt röstar ungefär hälften av de röstberättigade, och av de avgivna rösterna får de bägge kandidaterna ungefär hälften var.

Vilket innebär att ungefär 75 procent av de röstberättigade inte har röstat för den vinnande kandidaten!

Innan vi går vidare vill jag uppehålla mig ett ögonblick vid EU-valet i maj 2014 och det påföljande riksdagsvalet i september 2014. Vid det förra blev högernationalistiska partier störst i ett flertal länder. För Sveriges del utföll valet så att Sverigedemokraterna fick 9,7 procent av rösterna, vilket kan jämföras med de 5,7 procent man fick vid riksdagsvalet 2010. Det ledde till många pannor i djupa veck för att finna en förklaring till detta uppsving, icke minst inför det stundande riksdagsvalet.

I Maja Hagermans artikel i Dagens Nyheter den 30 maj 2014 finner man att ''enligt preliminära siffror [...] 345 000 personer röstade på SD i söndags, vilket är 5 800 fler än de som röstade på SD i riksdagsvalet''.

Alltså: Antalet SD-röster var i allt väsentligt det samma vid de bägge valen. Dessutom vet vi att ungefär 51,1 procent av de röstberättigade deltog i EU-valet mot 84,6 procent vid riksdagsvalet 2010.

Lika många röster vid betydligt färre antal röstande innebär automatiskt en högre procentandel; 10 röster av 100 är 10 procent, 10 röster av 1000 är 1 procent.

Slutsatsen av detta är att SD:s framgång vid EU-valet 2014 jämfört med riksdagsvalet 2010 kan förklaras av att SD:s väljare röstar i samma utsträckning i bägge valen, medan övriga partiers väljare röstar i betydligt mindre omfattning.

Att Sverigedemokraterna sedan gick framåt i riksdagsvalet i september 2014 är en annan historia. En spekulation man må tillåta sig är att den framgången, åtminstone delvis, skulle kunna förklaras av den ''pseudoökning'' de fick i EU-valet.

En lärdom av detta är att det är lika angeläget för alla, oavsett partisympati, att rösta. Vare sig det är ett riksdagsval eller något annat val.

Vad har nu detta med president valet i USA att göra? Jo, om samma princip gäller där som här, om det är så att de extrema i genomsnitt har en större röstbenägenhet, om Trump-fansen mangrant röstade på honom, så skulle vi kunna tänka oss följande ''förklaring'' till att det gick som det gick.

Vi tänker oss sålunda att Trumpanhängarna röstade på honom, och att de som inte gillade honom, och som inte heller var särskilt svaga för Clinton, inte röstade alls. Valdeltagandet var cirka 55,3 procent, Trump fick 46,1 procent av rösterna och Clinton 48,2 procent.

Med tanke på det låga valdeltagandet är det nu inte särdeles svårt att tänka sig att utgången hade kunnat bli en annan om en inte alltför stor andel bland dem som inte ville ha Trump och som inte var särskilt svaga för Clinton (heller) hade lagt sin röst på henne, bara för att markera ''inte Trump''. Framför allt i de så kallade swing states.

En liknande situation ser ut att vara på väg i Frankrike. Om vi först backar tillbaka till år 2002 så finner vi att valet då stod mellan Marine Le Pens far, Jean-Marie Le Pen, och Jacques Chriac i den andra och avgörande omgången. Chirac fick 82,21 procent av rösterna den gången mot 17,79 för le Pen, med ett valdeltagandet om 79,71 procent . Man kan även notera att Chirac fick blott 19,88 procent i den första valomgången; särdeles populär var han uppenbarligen inte. Det ser därför ut som om det var många som i den andra omgången röstade på Chirac, snarare som en ''icke-Le-Pen röst'' än att de sympatiserade med honom.

Eftersom valdeltagandet vid den första omgången var 71,6 procent kan man gissa att det dessutom var åtskilliga bland dem som inte röstade alls i den första omgången, som inför den andra omgången insåg att de till varje pris ville undvika Le Pen, och som därför ''för säkerhets skull'' röstade på Chirac.

I det kommande valet i Frankrike, med första omgången den 25 april och den andra den 7 maj, kan vi mycket väl befinna oss i samma situation än en gång. Det ser nämligen, enligt opinionsundersökningarna, ut som om det kan bli så att dottern Le Pen i den andra valomgången är den ena kandidaten.

Vi får väl se.

Allan Gut, matematiker

 
 

Debatt