Under de senaste veckorna har diskussionen om ”svenska värderingar” blossat upp igen, den här gången föranledd av Ylva Johanssons förslag (DN Debatt 12/12 och senare intervjuer) att man systematiskt ska lära nyanlända flyktingar och andra invandrare sådana värderingar.

Johan Hirschfeldt och Olof Pettersson (DN Debatt 19/12) menade att en utgångspunkt vid diskussionen om dessa värderingar kan vara Regeringsformens stadganden, till exempel om ”Det allmänna” som ”... ska verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället och för att barns rätt tas till vara” och ”... ska motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet”, medan andra påpekat att Regeringsformen anger principer för rikets styrning, inte de värden som svenskar ska, eller ens bör, omfatta.

Ylva Johanssons förslag har fått bifall, både från konservativt håll och från några ledande socialdemokrater medan Aftonbladet i en ledare (26/12) menar att ”vi måste kunna prata om värderingar utan att de behöver omsättas i en lag”. Med hänvisning till idéhistorikern Ronny Ambjörnsson lyfter tidningen fram ”arbetarklassvärderingarna kring skötsamhet” som var ”något som skapades mellan människor som gick samman för att förändra samhället”, ”inte något som tvingades på dem uppifrån”. Bi Puranen och Anna Mia Ekström har påpekat (DN 23/12) att invandrares värderingar verkligen kan påverkas och förändras i det nya landet men att motivation och tillit är nödvändigt för detta.

Vi vill understryka vikten av att inte ”bara” utgå från en normativ position vid diskussion av vad svenska värderingar är.

I stället vill vi påstå att verklighetens riktvärden kan skilja sig avsevärt från sådana normer, och att dessa glipor mellan regler och beteende är viktiga att synliggöra, och helst överbrygga, inte minst om man vill övertyga invandrare om att normerna bör följas.

Varje förälder vet, att om man vill få barnen att i sitt handlande följa vissa principer, är det viktigare att föregå med gott exempel än att predika regler som man själv inte följer. Ett rimligt sätt att lära ut värderingar till invandrare måste då vara att de personer och myndigheter som invandrarna kommer i kontakt med genom handling visar att reglerna är värda att följa. Det är inte bara invandrare som på detta sätt kan lära sig vilka de svenska värderingarna egentligen är. Också vi svenskar, invanda och därför blinda för vår ”kulturbubblas” egenheter, kan få syn på de svenska värderingarna genom att möta invandrarnas reaktioner på dem.

Vi har fört samtal med olika invandrare, inklusive grupper av ”nytillkommande” ungdomar, asylsökande och sådana som fått beslut om avvisning.

Samtalen ger, utan att göra anspråk på vetenskaplighet, en ganska mörk bild. Naturligtvis är bildens perspektiv inte heltäckande, men intressant nog. De svenska värderingarna,som de avspeglas i myndigheternas behandling, kännetecknas av misstänksamhet mot medmänniskor, en övertro på föregivet vetenskapliga metoder, formalism och hjärtlöshet. ”Man förutsätts ljuga, alla rutor i formulären måste fyllas i oberoende av enskilda omständigheter, och människors lidande tycks inte vara av intresse.” Ett genomgående drag är likgiltighet för värdet av andra människors tid – asylbehandlingen går orimligt långsamt.

För våra sagespersoner präglas ofta hela asylprocessen av oförutsägbarhet: regler tycks ändras eller inte följas, löften sviks – och ett beslut om uppehållstillstånd kan då ibland upplevas som ett utslag av en lika oväntad som nyckfull nåd. En som just för första gången sett Kalle Anka på julafton, pekade ut svensken som en av personerna: kung John som sover med sina älskade rikedomar. Våra sagespersoner noterar dock att man kan lita på många myndighetspersoner, och de talar sig varma om enskilda människor de mött i Sverige som helt enkelt ”bara var goda”.

I ljuset av vittnesmål som dessa blir Regeringsformens ord att det allmänna ”ska verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället och för att barns rätt tas till vara” mest en from vision.

De mänskliga rättigheterna i svensk tappning tycks främst förbehållna svenska medborgare. Den svenska politiken, inte minst att genom EU förhindra flyktingar på väg att söka asyl, är klart diskriminerande och uttryck för en helt annan värdering än dem som uttrycks i Regeringsformen.

Vi inser naturligtvis att ambitioner att främja mänskliga rättigheter står i konflikt med många andra politiska ambitioner. Kommunerna väger satsningar på bostäder för flyktingar mot satsningar på idrottsanläggningar och äldreboenden.

I svensk tradition ses inte de mänskliga rättigheterna som obligatoriska utan i bästa fall som vägledande, och ibland snarare som förhandlingsbara brickor i ett politiskt spel. Ja, frågan är om inte en svensk värdering just är att ”allt är förhandlingsbart”. I varje fall är det angeläget att vi funderar inte bara över vilka värderingar vi borde ha, utan vilka som visas genom våra handlingar. Det finns skäl att helt enkelt undersöka saken på olika sätt.

På samma sätt som Metoo-uppropen tillför insikter om genomslaget av vår värdering om jämställdhet och kvinnans rättigheter, visar flyktingmottagandet i praktiken hur vår syn på det lika människovärdet avgränsats. Därför är det en god idé att fråga våra invandrare vilka värderingar de upptäcker i praktiken, innan vi börjar predika för dem.

Bengt Gustafsson
Astronom

Lars H Gustafsson
Barnläkare

Bo Nylund
Teolog

Roland Söderberg
Stiftsgårdsföreståndare