1996 dömde HD en ung man för hets mot folkgrupp. Han hade en fredagseftermiddag stått utanför en snabbköpsbutik iförd en jacka med nazistmärken på.

Men sedan dess har man undan för undan nästan slutat att bekämpa sådana och andra hatbrott. Polisiära och ekonomiska resurser – miljontals kronor – spenderas i stället på skydd för tillåtna och otillåtna demonstrationer av nazistorganisationer.

Rasism göder våld, som föder mot­våld. Araber, asiater, judar, muslimer, romer, samer, svarta, invandrade och sådana som ser ut som det, liksom funktionshindrade och hbtq-grupper, utsätts för hat, hot, brott och diskriminering eller lever i fruktan för det.

De intresserade vet att Sverige 1971 anslöt sig till 1965 års FN-konvention mot rasdiskriminering, ett folkrättsligt avtal inom ramen för mänskliga rättigheter, där medlemsstaterna förbinder sig att under straffhot förbjuda organisationer, ”som främjar och uppmanar till rasdiskriminering”, men att Sverige inte har ett sådant förbud.

Det är också klart att regeringsformen, RF 2.24, tillåter undantag från annars grundlagsstadgad föreningsfrihet just för att Sverige skulle kunna ansluta sig till konventionen och följa den. I RF 1:10 slås numera vidare fast att Sverige samarbetar med FN. Samarbete förutsätter att man håller vad man lovat. FN behöver allt stöd av stater med gott anseende vad gäller människorätt.

Men i drygt 40 år har FN:s kommitté mot rasdiskriminering och dess 18 experter från hela världen, som kommit och gått, ihärdigt men förgäves uppmanat Sverige att bota denna brist i sin lagstiftning.

Det universella regelsystemet för mänskliga rättigheter är inte något smörgåsbord, där man kan välja och vraka. Alla mänskliga rättigheter är lika viktiga, konstaterade FN:s världskonferens i Wien 1993. Skydd mot rasdiskriminering är en sådan rättighet. FN har även liksom Europarådet anmärkt på den alltför ymniga förekomsten av hatbrott, rasistpropaganda och diskriminering i Sverige.

Med skygglappar för vad FN och internationell anständighet kräver fortsätter ändå några att motsätta sig ett förbud mot organiserad rasistpropaganda. Det går inte att lagstifta mot hat, sägs det och en del tycks tro, att ett förbud skulle avse varje tänkbar form av rasistisk organisation eller parti.

Som framgår ovan gäller det enbart, organisationer som stöder eller propagerar för diskriminerande rasistiska handlingar, till exempel att planera och genomföra demonstrationer, framställa och exportera vit makt-musik, trycksaker, nätbudskap med mera för att sprida rashets.

Annat rasistiskt hysch-hysch och diskuterande om än i ordnad form berörs inte. Där krävs upplysning om alla människors lika rätt och värde i samhälle och skola, i offentlig debatt och i enskilda samtal - inte minst vid ”köksbordet”.

Andra motståndare åberopar de för demokratin oundgängliga yttrande- och andra friheterna, men dessa innebär ju aldrig någonsin en rätt att kränka eller hota andra människor.

Mänskliga rättigheter är en oundgänglig förutsättning för demokratin, men demokratin är inte utan vidare en garant för mänskliga rättigheter. Hitler röstades till makten i en demokrati. En insiktsfull vakthållning kring demokrati kräver respekt för mänskliga rättigheter, där ingen får hotas eller kränkas.

Några, som borde veta bättre, menar, att det räcker med straffstadgandet för ”hets mot folkgrupp” i brottsbalken 16:8, trots att både vårt eget lagråd och FN sagt att det inte räcker. Lagrummet gäller ju bara den som ger spridning – stor eller liten – åt uttryck för hot eller missaktning.

Det är en helt annan sak att bilda eller delta i en organisation för att stödja och uppmuntra rasdiskriminering, en organisation med mål och principer, medlemskap och ”befälsordning”.

Det är inte fråga om äpplen och ­päron utan om roten till det onda och dess ruttna frukt.

En mer pragmatisk motståndsgrupp, som också struntar i FN landar i kriminalpolitiska resonemang. Ett förbud är ingen bra idé, det skulle inte bli effektivt, de organiserade rasisterna skulle omorganisera sig, bli ”rumsrena” och så vidare säger man. Men ständiga omorganisationer har i årtionden varit bland det utmärkande för rasistorganisationerna redan nu, och kan inte vara något skäl att tillåta deras propaganda för rasdiskriminering. Inte heller skadar väl i och för sig den krampaktiga strävan efter ”rumsrenhet”, som pågår till exempel hos SD. Man måste skilja på de normer som uttrycks i strafflag och deras effekt i verkligheten. Det första gäller gränserna för vad ett demokaratiskt samhälle tolererar, det andra med vilken energi och framgång det otillåtna motverkas.

Uppklarningsprocenten för inbrottsstöld är till exempel försvinnande liten och knarkhandeln har gått under jorden, men det innebär inte, att de ska tillåtas.

I en anständig demokrati är syftet med att straffbelägga en gärning inte i första hand, att det ska leda till ett antal fällande domar och straff utan att klargöra gränsen för det tillåtna: Hit men inte längre! Brottsbekämpningens effektivitet blir sedan en fråga om resurser och kriminalpolitiska värderingar. Där är det illa ställt i vårt land.

Sverige och dess anseende kan bli bättre. Mycket mer utredande behövs inte heller efter betänkandet ”Organiserad rasism” som lämnades redan 1991 av en utredning under ledning av före detta JK Hans Stark.

Peter Nobel

jur dr f d generalsekreterare i Svenska röda korset