Oxfam presenterade på Davosmötet 2014 en talande bild av ojämlikheten i världen. De 85 rikaste personerna i världen hade, enligt Oxfams rapport, tillsammans en större förmögenhet än vad den sämre lottade hälften av mänskligheten hade. 2015 var antalet 60 personer, 2016 hade 8 personer motsvarande förmögenhet*.

Jämlikhet har två betydelser.

• Jämlika villkor.

• Jämlika utfall.

Den första betydelsen inskärps av liberaler medan båda betydelserna omfattas av socialister.

Styrkan i arbetarrörelsens position är att fördelningen av inkomster i befolkningen i hög grad påverkar villkoren för alla medborgare.

Inkomstskillnaderna har i Sverige nått oacceptabla nivåer. För tjugo år sedan var Sverige det jämlikaste landet i OECD. Numera är hälften av medlemsstaterna ungefär lika ojämlika eller mindre ojämlika än vi. Detta beror på verkningarna av tre sammanhängande omständigheter:

• Integreringen av lokala och globala marknader.

• Avregleringar och förändringar av skatterna i Sverige.

• Politisk likgiltighet.

Möjligheterna att göra något åt orättvisorna är begränsade. Thomas Piketty föreslår att arvs- och förmögenhetsskatt återinförs i Sverige. Det skulle minska de mest stötande skillnaderna och tillföra statskassan medel.

Men det går inte att helt skatta bort orättvisorna. I stället för att försöka återställa de historiskt unika förhållandena i Sverige på 1970-talet, då progressiviteten i skattesystemet var skyhög, bör ansträngningarna att minska klyftorna i samhället inriktas på att förstärka den offentliga sektorn.

För att konsensus över ett brett politiskt fält ska vara möjlig måste jämlikhetspolitikens typiska avarter undvikas. Avund mot förmögna och framgångsrika personer hör till avarterna, liksom likriktning av den offentliga sektorns tjänster. Fokus bör ligga på de breda välfärdstjänsterna som har en större utjämnande effekt än transfereringssystemen.

Vänsterns traditionella vapen, skattepolitiken, kringskärs av negativa effekter av stora skattehöjningar. Högerns universalmedicin, tillväxtpolitiken, undermineras av osäkerhet om ekonomiska utfall, som beträffande inkomstfördelning kan verka i fel riktning.

Till detta kommer att flyktinginvandringen utsätter såväl arbetsmarknaden som välfärdsfärdssystemen för påfrestningar.

Eftersom arbetsmarknaden de facto redan är starkt segregerad är det strutspolitik att påstå att den svenska modellen fortfarande fungerar.

Om modellen ska kunna överleva måste den anpassas till de stora samhällsförändringarna under senaste tjugo–trettio åren.

Vilket redskap man än väljer för att tillföra den offentliga sektorn pengar finns det, trots de stora rikedomar vissa samlar på sig, inte jättemycket att hämta. Fördelningspolitiken är ett otillräckligt instrument. Sysselsättningspolitiken är minst lika viktig i sammanhanget.

De växande klyftorna är skadliga för samhället. Missförhållanden av olika slag uppstår och den sociala sammanhållningen försvagas.

Dessutom anser en majoritet av svenskarna att inkomstklyftorna är för stora (73 procent 2009, ISSP).

Över hela världen uppmärksammas och debatteras för närvarande globaliseringens baksidor. Förutom att gapet mellan fattiga och rika ökat snabbt har en känsla av maktlöshet och misstro mot eliterna vuxit som en epidemi i de breda skikt som upplever att de förlorar på utvecklingen, vilket resulterat i ett ökat inflytande för extrema politiska riktningar.

Vad kan göras för att stoppa utvecklingen mot en allt ojämlikare värld? Världsbanken och IMF är bekymrade. Politikerna tiger, liksom flertalet experter.

Oxfam har presenterat förslag som mer liknar en önskelista än ett handlingsprogram för att minska klyftorna. De pekar ändå i rätt riktning:

• Mer aktiv omfördelningspolitik

• Mer jämställda löner

• Globalt samarbete om rättvisare skatter

• Åtgärder mot extrem rikedom

• Andra mått på framgång än BNP, till exempel miljö och välbefinnande.

Utan internationellt samarbete kommer man inte åt problemet. Sedan är det upp till de enskilda länderna hantera det utifrån sina speciella förutsättningar.

*Den kraftiga minskningen från 60 till 8 personer beror på upptäckten att man tidigare missbedömt de fattigas tillgångar och skulder. Förekommande invändningar mot Oxfams sätt att räkna lär inte ändra det faktum att klyftan mellan fattiga och rika ökat på ett dramatiskt sätt (Dagens Nyheter 16/1).

Christian Hårleman (L)