Språkundervisningen vid Sveriges universitet och högskolor befinner sig i ett trängt läge. Allt färre lärosäten förefaller vara beredda att ta ansvaret för att språkstudier ska få tillräckliga anslag. Vid Göteborgs universitet har i dagarna fattats beslut om nedläggning av ett antal språk, och i Lund har tidigare drastiska nedskärningar gjorts. Fler exempel kunde lätt ges.

Vid de nyare högskolorna och universiteten är i många fall utbudet begränsat till några av de större skolspråken. Det är en djupt olycklig utveckling. I en internationaliserad värld och i ett allt mer mångspråkigt Sverige är språk- och kulturkunskaper oundgängliga.

Språkstudier är krävande. Träning av uttal, grammatik och ordförråd tar tid och det behövs tillräckligt med lektionstimmar. Möjligheterna att skapa större undervisningsgrupper genom samläsning mellan olika kurser är också begränsade; man kan inte undervisa i tyskt och franskt uttal gemensamt. Därför behövs det ordentliga resurser till språkundervisningen.

Vid Uppsala universitet har språkämnena tidigare haft en förhållandevis god situation. Universitetet har sett det som strategiskt viktigt att kunna erbjuda en bred språkutbildning. Uppsala har också en omfattning och spännvidd i sitt språkutbud som vi har all anledning att känna stolthet över.

Tack vare högt kvalificerad personal och duktiga studenter har vi även kunnat glädja oss åt goda resultat. Exempelvis tillhör Språkvetarprogrammet universitetets mest attraktiva utbildningar och är ett av de program som kräver högst intagningspoäng. De färdiga studenterna är eftersökta på arbetsmarknaden och återfinns inom en rad olika sektorer av samhället. Forskningen är likaså framstående, i flera fall världsledande.

I den senaste utvärderingen av forskningen vid Uppsala universitet gavs genomgående höga betyg till de språkvetenskapliga ämnena.

Den av konsistoriet nyligen antagna verksamhetsplanen för 2013 ger dock upphov till stor oro för språkutbildningens framtid vid Uppsala universitet. Hög risk finns för att neddragningar av olika slag måste göras.

Centrala beslut som ger tillräckliga resurser saknas i verksamhetsplanen, och om språkutbildningarna inte ska få minskade resurser måste tillskott ske från de andra ämnena inom den humanistiska och samhällsvetenskapliga sfären.

För främst de mindre språken öronmärks visserligen medel, vilket givetvis är positivt, men den nya fördelningsmodell som tillämpas gör att det är övriga fakulteter inom humaniora och samhällsvetenskap som får stå för nästan hela denna summa.

Redan hårt trängda ämnen ställs alltså mot varandra. Så vårdar man inte det breda universitet man säger sig vilja ta ansvar för.

Av det krympande antalet studieplatser åläggs språkvetenskapliga fakulteten också att anslå en rejäl del till Basic Swedish-kurser för gäst- och utbytesstudenter. Sådana kurser ger vi naturligtvis gärna, men vi anser att resurserna för detta borde tas från hela universitetet. Dessa kurser är en helt nödvändig del av Uppsala universitetets internationaliseringsarbete, och de är därmed också en gemensam angelägenhet.

Språkutbildningen måste få rimliga ekonomiska villkor. Statsmakterna kunde börja med att låta utdelade nationella ansvar för skilda språk – av vilka Uppsala har fler än något annat lärosäte – åtföljas av särskilda resurser.

Och Uppsala universitet måste också i fortsättningen ta fasta på den strategiska betydelsen av en bred sektor för humaniora och samhällvetenskap, inte minst språken, för en stark profilering. Olika ämnens behov borde utgöra utgångspunkten för resurstilldelningen. Nu förefaller man i stället utan en ordentlig analys av konsekvenserna låta utfallet av en fördelningsmodell styra vilka utbildningar som kommer att kunna ges i framtiden.

Björn Melander

professor i svenska, dekan Språkvetenskapliga fakulteten

UNT 26/6 2012