Det står helt klart att något är ruttet i universitetssystemet, inte minst efter den viktiga debattartikel som företrädare för Academic Rights Watch kom med den 25/1 i UNT. Det är anmärkningsvärt att ingen beslutsfattare verkar vilja sätta ned foten och ta tag i problem inom organisationen. Ett återkommande problem är forskningsfusk eller vetenskaplig oredlighet som det också heter.

Universitet är enligt svensk lagstiftning skyldigt att i sin verksamhet värna om god forskningssed och vetenskapens trovärdighet.

Frågan är emellertid om universitet vill se problemen med forskningsfusk i den egna organisationen när det samtidigt sätter universitetets eget renommé eller ”varumärke” på spel. Om man inte vill se problemen så finns inga förutsättningar för förebyggande åtgärder.

Hur mycket tilltro ska vi ha till forskare som inte har lärt sig lagar och förordningar som reglerar professionen och som berör forskningsetik och god forskningssed? Det är ytterst anmärkningsvärt att man år 2014 fortfarande inte har infört allmänna obligatoriska kurser i forskningsetik inom forskarutbildningen vid samtliga svenska lärosäten. I dagsläget har bara vissa institutioner infört obligatoriska kurser för sina doktorander och märkligt nog är det är långt ifrån alla som ser det som en viktig kunskap på en forskarutbildning.

Än mer märkligt blir avsaknaden av obligatoriska kurser när universitet, enligt högskoleförordningen, ska tillgodose kunskap om forskningsetik där utbildningsmål är att doktoranden ska ”visa vetenskaplig redlighet” och ”förmåga att göra forskningsetiska bedömningar”.

Det är hög tid att man kavlar upp ärmarna och börjar kvalitetssäkra mål för forskarutbildning som finns angivna i högskoleförordningen innan Universitetskanslersämbetet drar i gång med kvalitetsgranskningar och då av även denna form av utbildning. Det ska inte finnas skäl för att få strunta i högskoleförordning och högskolelag.

En framgångsrik organisation med ett starkt ledarskap väntar inte med att lösa problem förrän katastrofen är där, utan man ligger i framkant med ett progressivt tänkande där bedömning och beslutsfattande vägs utifrån sakargument i stället för titel, kön, ålder eller etnisk bakgrund hos medarbetare som påtalar problemen. Att tysta eller kränka personer som vill förbättra och påtalar problem inom organisationen är ingen bra problemlösning, något som företrädare för Academic Rights Watch också berörde i sin debattartikel.

Om universitet fortsätter att ignorera problemen så kommer forskningsfusk få fortsatt spridning och allvarligt skada tilltron till akademin och Sverige som vetenskapsnation i stort. Det är inte att värna om god forskningssed.

Låt universitet vara ett kunskapens högsäte, inte ett veritabelt Babels torn där ignorans och okunnighet råder. Inför obligatoriska kurser i forskningsetik nu!

Maria Henriksson, doktorand, bedömning och beslutsfattandeforskning, Institutionen för psykologi, Uppsala universitet