Två svenska soldater med bortsprängda ben gör sittande i sina rullstolar honnör för en general vid hemkomsten till Sverige. I bakgrunden en högtidlig blåsorkester.

Bilden var införd i EP lördagen 15 april som en illustration till min insändare under rubriken ”Villfarelse eller verklighet?”.

Jag citerar min egen text:

”Mycket sällan diskuteras priset annat än i reda pengar. Vi talar betydligt mer sällan om det andra priset; det i människoliv och hemvändande lemlästade soldater”.

Med fotot försökte jag belysa det pris som Sverige redan betalar för deltagande i internationella militära insatser. Bilden skulle vittna om just detta.

Tydligen var det inte tydligt nog. Eller också har jag och Mats Alvemark (senast i EP 21 april) helt olika syn på vad ett människoliv är värt.

Mats Alvemark och Henrik Lindberg bedriver i insändare, var för sig, propaganda för ett svenskt Nato-medlemskap.

Jag har flera gånger här i EP påtalat vad ett Nato-medlemskap matematiskt skulle kosta i stupade eller lemlästade svenska soldater, genom att jämföra med Nato-landet Danmark som har tio gånger större militära förluster än Sverige.

Mats Alvemark skriver:

”Sven-Åke pratar om försvaret som en kostnad. Jag förstår det resonemanget om man inte ser något hot”.

Jo, visst pratar jag om Nato-medlemsskapet som en kostnad, men inte bara i pengar – som Mats Alvemark uppenbarligen vill förminska det hela till. Förluster i människoliv, och mänskligt lidande, bortser han från att kommentera.

Jag ser hoten. Jag är för internationellt militärt samarbete. Jag har mer än en gång dragit på mig svenska arméns uniform för utlandstjänst. Väl medveten om riskerna.

Jag vill verkligen att både det militära och civila försvaret ska få mer pengar. De ända upp till 40 extra miljarder årligen, som Donald Trump kräver för ett svensk Nato-medlemskap, skulle göra underverk för den svenska beredskapen också utanför Nato.

Den stora, och för mig avgörande skillnaden, är att Sverige med vårt eget demokratiska system kan välja vilka militära insatser vi ska medverka i.

Teoretiskt existerar den valmöjligheten också inom Nato, men om vi sagt nej när det inte passar oss, finns verkligen inga garantier för att vi ska få hjälp just när vi behöver hjälpen. Andra länder kan då ”avstå” precis som vi! Så var det med den säkerheten i Nato:s hägn.

Varken Vita huset i Washington eller Nato-högkvarteret utanför Bryssel ska bestämma var, när och hur svenska soldater ska skickas ut i världens krig

Den ”friheten” ska vi behålla för oss själva. Priset får inte vara hur högt som helst. Och då räknar jag verkligen inte bara pengar. Människoliv har också sitt värde. Om inte andra insändarskribenter delar min åsikt, får det stå för dem själva.