Denna ledare publicerades 2014 och har på nytt fått spridning i sociala medier. Läs mer av UNT:s ledarredaktion här.

En jurist berättade om hur snabbt han tyckte att hans landsmän blev ”amerikaner”, och hur lätt det var att få användning för sin medhavda utbildning i det nya landet. Att många somalier startar egna företag i USA, Kanada och England är omvittnat. Samt att unga svensksomalier gärna flyttar till England för att lättare få jobb.

Det är då märkligt. I Sverige har hittills författats en störtflod av rapporter, artiklar och böcker med utgångspunkten att somalier är den mest ”svårintegrerade” invandrargruppen av alla. Ett av de senaste tillskotten, boken ”Mellan klan och stat” av Per Brinkemo, präntar mantramässigt fast att ”Attitydundersökningar har visat att somalier är den invandrargrupp som svenskar bedömer som allra mest kulturellt avlägsen”. Men hur många känner och umgås med somalier i vardagen?

Precis som romer betraktas somalier inte som individer i Sverige. ”Somaliern” är en stereotyp som behäftas med groteska fördomar. Och om EN somalier pratar dålig svenska, ja, då måste man ju ta reda på varför ­SOMALIER pratar dåligt. Och så vidare. Brinkemo driver hårt sin tes om att orsaken till somaliers alla ”problem” är att de, kommande från ett land som ”inte haft ett skriftspråk”, betraktar det muntligt sagda som det enda verkliga. Vi måste därför bemöta dem ”på ett lämpligt sätt”.

Denna tes koncentreras i en ledare av Hanne Kjöller i DN (8/7). Av texten kan man tro att det aldrig funnits något skriftspråk i Somalia före 1972, samt att det över huvud taget inte går att informera ”somalier” annat än muntligen... !

Göteborgs universitets institution för språk och litteraturer skriver att de somaliska myndigheterna 1972 beslutade att ”standardisera och införa somaliskan som officiellt språk i landet” samt att det fortsättningsvis skulle ”skrivas med det latinska alfabetet”. Tidigare hade man använt både det latinska, det arabiska och ett par inhemska alfabet. Man hade således flera skriftspråk som nu blev ett enhetligt. Hur kan man vända det till att skriftspråk saknats?

Norge hade inget eget skriftspråk förrän 1814, då den allenarådande danskan fick ge vika. Sedan tillkom två olika språk – och ett par sekel av strider om nynorsk kontra riksmål/bokmål. I dag bråkar sex ”skolor” om rätt skrivsätt. Kan man då säga att Norge saknar skriftspråk?

Och måste man verkligen grotta så djupt i klankultur och språktradition för att förklara varför det kan vara svårt att starta ett företag i ett nytt land? Är inte det alltid krångligt? På vilket sätt skulle Brinkemos teser hämma dagens unga akademiker födda i Somalia? Inte ett skvatt. Och varför tycks bara somalier i Sverige begränsas av de uppradade fenomenen? Hur ska vi analysera den svenska kulturen för att förstå det?