I stället för att kalla en bully för en bully talas det både här och där om Rysslands ”naturliga intressesfär”. Vi ”måste förstå” Rysslands handlande. Med andra ord att makt fortfarande i det 21:a århundradet är rätt. Häpnadsväckande nog hävdas på sina håll till och med att ansvaret för det som nu händer i Ukraina och kring Europaavtalen vilar på EU som ”provocerat” Ryssland.
Logiken i detta, i den mån det finns någon, påminner om hur våldtagna kvinnor ofta kan fås att själva känna skuld, ”provocerande” som de var. Men faktum är att Sovjetunionen upphörde att existera 1991. Ryssland är idag en tidigare kolonialmakt som inte respekterar internationella överenskommelser, inget annat.
De som ”vill förstå” Ryssland är inga fredssträvare. De spelar ett farligt spel med rätt och moral: hur ska fredsförhandlingar kunna komma någon vart när den som startat kriget ingen fred vill ha? Ukraina – och andra – ska helt sonika offras. För att freda sitt samvete ’avhumaniserar’ man de människor som bor där.
Vi kan läsa det och vi hör det sägas: Ukraina är ”egentligen” ingen riktig stat utan en del av Ryssland. Är det trots allt fråga om en stat, så är det en misslyckad sådan och ”på väg att kollapsa”, alternativt domineras av fascister. En diskursiv logik av att göra någon till den ”andre” är i full sving. Ukrainarna – eller för den delen georgierna, moldaverna, vitryssarna, armenierna, azererna - är ”inte vi”. Därmed är de förhoppningar och den kamp för ett bättre liv som viljan att närma knyta sig till Europa är uttryck för något som vi kan vända ryggen åt.
När våra grannländer Estland, Lettland och Litauen ockuperades av Sovjetunionen 1940, hördes vissa röster för att försvara Sveriges undfallenhet den gången och viljan att se åt ett annat håll. Dessa länder var ´fascistiska’ och omogna, och voilá, därmed förtjänade de sitt öde. Svart blev vitt. Känns det igen? Avhumanisering är en av mänsklighetens värsta fiender och inom socialpsykologin känd som det som gör brott mot mänskligheten möjliga. För sanningen är att de baltiska länderna då kunde varit vi.
Ukrainarna idag är precis lika plågade av det krig som pågår, av den korruption som härskar och av sin fattigdom som ”vi” skulle vara. De har bara haft oturen att hamna geografiskt närmare hänsynslösheten.
Medan ”duvorna” i väst fortsätter kuttra om dialog, samförstånd och fredsförhandlingar, bygger man istället från rysk sida vidare på det mörka arvet från Sovjetunionen genom att utnyttja sårbarheter hos sina grannar, hota, utpressa och kriga. Det minsta vi som välsignats av en mer gynnsam geografi och en civiliserad tillvaro kan göra är att kalla svart för svart och vitt för vitt. Vem ska annars göra det?
Li Bennich-Björkman
Professor i statsvetenskap och fristående kolumnist i UNT