Förklaringen är inte svår att förstå. Oavsett om en alliansregering skulle bestå av tre eller två partier, eller bara av Moderaterna, så skulle den fällas omgående av Sverigedemokraterna – om inte detta parti först fick inflytande över den tilltänkta politiken. Och Ulf Kristersson har i det avseendet gett samma besked som Björklund och Lööf: man kommer inte att ge vare sig SD eller V något inflytande över den politik som ska föras.

Att det förhåller sig så framgick på nytt mycket tydligt av Jimmie Åkessons kommentarer i regeringsfrågan i veckan som gick. Och rimligen måste Ulf Kristersson själv hela tiden ha insett att den regeringsbildning med beteckningen 3,2,1 som han lanserat som sitt nya alternativ av exakt detta skäl inte var möjlig.

Både Lööf och Björklund markerade med varierande ordval att en alliansregering bara är en alliansregering om den består av fyra partier. Däremot kan de tänka sig att regeringen är bredare än bara alliansen.

Jan Björklund argumenterade långt före valet för en bred regering bestående av både allianspartierna och Socialdemokraterna om ett läge liknande det vi nu har fått skulle uppstå. Frågan vem som skulle vara statsminister i en sådan regering är förvisso intressant, men inte olöslig om man verkligen försöker.

Både C och L vidhåller att möjligheterna att nå en blocköverskridande lösning på regeringsfrågan och samtidigt hålla ihop alliansen inte är uttömda. Deras omedelbara rekommendation är att Ulf Kristersson ska få mer tid på sig av talmannen.

Skillnaden mellan Lööf och Björklund och en del debattörer på den borgerliga sidan är att de utgår från att Sverigedemokraterna verkligen kommer att försöka utnyttja det läge som uppstått för att driva igenom en politik som starkt avviker från de principer som förenar de borgerliga partierna. Hade SD haft andra ambitioner så hade vi inte haft någon fråga att lösa.

Håkan Holmberg