Lagom till Centerns kommundagar, som börjar i dag, har tidningen Dagens Samhälle talat med samtliga 31 C-märkta kommunstyrelseordföranden i landet. Frågan var om allianspartierna ska försöka fälla regeringen Löfven genom att lägga fram en gemensam budget som får stöd av Sverigedemokraterna. Åtta av tio säger nej. Några är osäkra. Ingen säger ja.
Ingen av de tillfrågade lär älska regeringen. Men de ser ingen poäng med att alliansen ska försätta sig i samma svaga position som de rödgröna och därtill riskera beroende av ett parti vars värderingar är helt väsensfrämmande. Ny regering kan det bli efter valet, om resultatet ger det underlag som nu saknas. Då har också allianspartierna, gemensamt och vart och ett för sig, hunnit utarbeta riktlinjer för vad en nya regering ska göra. Där befinner man sig inte i dag.
Det är också den enda möjliga hållningen för den som inte aktivt önskar antingen att SD ska få påverka regeringspolitiken eller att allianspartierna ska skada sitt förtroende ohjälpligt inför valet 2018. Samma hållning har Liberalerna (Folkpartiet), men det är Centern som syns på banan och det är bara Centern som konsekvent motsätter sig den förvandling av flyktingpolitiken som skedde i höstas. Också Svenska Dagbladets ledarskribent Maria Ludvigsson markerade i går tydligt att M inte kan ingå i någon form av samarbete med SD.
Även om SvD stött förvandlingen av flyktingpolitiken så är beskedet i regeringsfrågan viktigt. SvD är inget partiorgan, men representerar ändå en borgerlig eller moderat opinion som tänker klarare än de moderata kommuntoppar som i en pejling i SVT uppmanat partiledningen att störta regeringen med Sverigedemokraternas hjälp.
Dessa personer bekymrar sig uppenbarligen inte om konsekvenserna av att Moderaterna – och Kristdemokraterna – skulle sänka garden mot SD. De tycks också betrakta de liberala allianspartierna, C och L, som spelbrickor som kan flyttas lite hur som helst. Därför är den klara linjen från Centerns lokalpolitiker viktig.
Den blir viktig också genom att Centern länge framstått som det mest alliansvänliga av de borgerliga partierna. C gick under Maud Olofssons tid mycket långt för att släta ut de långvariga motsättningarna inom borgerligheten, i synnerhet i energifrågan. Tanken att C, under nuvarande ledning, skulle prioritera något annat samarbete än det inom alliansen förefaller helt främmande. Och därmed har Annie Lööf en avgörande betydelse för alliansens framtid.
Hon kan dock inte upphäva den omlagda flyktingpolitiken, eftersom den stöds eller i alla fall godtas av de flesta andra partier. Men hon kan fortsätta att hävda en annan uppfattning. Centern borde inte få bli ensam i alliansen om detta.
Håkan Holmberg