Det finns klyftor som är värre

Ett samhälle med små ekonomiska skillnader mår bättre än ett samhälle med stora. Jämlikhet bidrar till trygghet och sammanhållning, ojämlikhet till social oro och ohälsa. Det skiljer fem år i förväntad livslängd mellan hög- och lågutbildade i Sverige, och över tio år mellan vissa stadsdelar i Stockholm. De flesta är överens om att utvecklingen måste hejdas, men det finns stora skillnader både i beskrivningen av problemet och i förslagen till lösningar.

Trots att nästan hela den ökade skillnaden mellan dem som tjänar mest och dem som tjänar minst beror på kapitalinkomster, sätter Socialdemokraterna och LO allt fokus på skillnader i arbetsinkomster. Man ställer arbetslösa och sjuka mot dem som jobbar, arbetare mot tjänstemän eller industriarbetare mot toppdirektörer.

LO:s rapport Makteliten kommer en gång om året, den senaste nu i onsdags. Den visade att cheferna för de 50 största börsbolagen nu tjänar 54 gånger mer än en industriarbetare. ”Detta är ännu ett bevis för att klyftorna i samhället blir allt större och att det blir en djupare avgrund mellan samhällets elit och vanliga löntagare”, säger LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson.

Under åren 2006-2014 ville Socialdemokraterna gärna ha en diskussion om ökade klyftor. Det var också sant att alliansregeringen avsiktligt stramade åt a-kassan och sjukförsäkringen för att det skulle löna sig att arbeta. Men talet om vidgade klyftor på grund av jobbskatteavdraget var inte lika sant då detta gav en undersköterska med 24 000 i lön 1 800 kronor mer i månaden, medan ingenjören som tjänade 40 000 fick 2 200 mer i plånboken.

Klyftorna har ökat kontinuerligt i Sverige sedan 1980. För att vända utvecklingen vore det mest effektiva att attackera S-reformer som avskaffandet av arvskatten eller att återinföra en förmögenhetsskatt utan undantag för aktieförmögenheter. Att beskatta 50 toppdirektörer ännu hårdare betyder ingenting i sammanhanget, inte heller att höja skatten för ekonomer och ingenjörer. Att exempelvis ta bort maxtaxan på förskolan (införd av S-regeringen 1998) eller att behovspröva barnbidraget skulle utjämna inkomsterna i mellanskiktet betydligt mer än att fler tvingas betala statlig skatt.

Den vanliga svenska löntagaren har knappast märkt de ökade klyftorna. Det har varit reallöneökningar 23 år i rad, och så skattesänkningen på det. På ett sätt har det ändå märkts. Grannen som är specialistläkare har fått det ännu bättre, liksom den andra grannen som gjort karriär och fått en chefsbefattning. Detta försöker nu regeringen åtgärda genom smärre skattehöjningar för högre inkomster.

De verkliga klyftorna i Sverige är mycket bekymmersamma. För många står det tidigt klart att de kommer att leva ett liv i utanförskap. De många nyanlända som nu får uppehållstillstånd förstärker uppdelningen med en majoritet innanför som får det allt bättre, och en minoritet som aldrig kommer in i samhället. Skolan förmår inte utjämna skillnaderna i förutsättningar och resultatet är vad som nu kan ses i form av ökad social oro. Den som aldrig får chansen att komma in i samhället kan lika gärna välja en struktur vid sidan av, inom gängkriminaliteten.

Här finns massor att göra. Regeringen är inte på något sätt overksam men väljer alltså ändå att lägga kraft på att bekämpa andra klyftor, tillsammans med en intresseorganisation (LO) som per definition företräder ”innanförskapet”. Just det, undersköterskan är inte utanför. Om hen är sjuk, arbetslös eller jobbar deltid kan det visst vara svårt att försörja sig. Men det är ett helt annat problem.

Att bygga en politik på att skapa motsättningar mellan grupper på arbetsmarknaden är kontraproduktivt. Medianlönen för en chef i Sverige är 45 500 kronor, påpekade organisationen Ledarna i förra veckan i ett försök att nyansera bilden av höga ersättningar. De allra flesta som gått en lång utbildning eller fått en ansvarsposition gör nytta för Sverige. Det är utanförskapet som är fienden, inte de som sticker ut åt andra hållet.