Vid slutet av 2017 hade antalet extratjänster ökat till strax över 11 000, en kraftig uppgång från cirka 4 000 i maj. Arbetsförmedlingens generaldirektör Mikael Sjöberg tror nu att man kommer att nå målet om 20 000 tjänster 2020. Är allt då frid och fröjd med de så kritiserade extratjänsterna, som varit något av regeringens hopp efter haveriet med traineejobben (som skulle bli 35 000 men som i stället lades ned)?

Det återstår att se. Regeringen har både fått öka subventionsgraden, till 100 procent under de två åren, och även gett kommunerna en extra ekonomisk morot för att få ut de långtidsarbetslösa i sysselsättning. Att man till slut lyckas är inte så konstigt, men graden av subvention kan sägas vara omvänd proportionell mot möjligheten att tjänsten övergår i fast anställning. Den som får någonting gratis kan ju ta emot gåvan vare sig man behöver den eller inte.

Det viktiga för arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) är att kunna säga att hon avslutat den så förhatliga fas 3 i jobb- och utvecklingsgarantin. Och detta är snart avklarat då bara några tusen arbetslösa finns kvar där i dag. Sedan kan man alltid blåsa upp förhoppningarna kring extratjänsterna i valrörelsen, till något annat än de kommunala praktikplatser de faktiskt är. Som plusjobben, om någon minns dem. ”De gör det lilla extra som den ordinarie personalen inte hinner med”, säger Ylva Skoog, projektledare i Eskilstuna kommun, till SVT.

Om Socialdemokraterna stannar vid makten kommer extratjänsterna att finnas kvar, om det blir regeringsskifte döps de om till någonting annat och involverar också privata företag. I vilket fall som helst faller åtgärderna utanför den stora utmaningen, att ge jobb åt dem som står långt ifrån arbetsmarknaden, särskilt den stora gruppen nyanlända.

Det mest åtråvärda för en politiker är att kunna säga att man fixar ”riktiga jobb”. Den viktigaste insikten är att sådana i slutändan tillkommer i näringslivet, genom goda villkor för företagande.