Nu talar allt fler om att klimatet är på väg att överta rollen som den fråga som oroar väljarna mest. Migrationsdebatten antogs gynna Sverigedemokraterna. Klimathotet antas gynna Miljöpartiet och mer generellt partier som visar engagemang och intresse för mänsklighetens långsiktiga livsvillkor.

Spretigt? Eller finns det kanske ett dolt samband mellan dessa två debatter?

Att högerpopulister av olika schatteringar motsätter sig invandring och mer eller mindre grovt hetsar mot eller misstänkliggör minoriteter behöver inte närmare utredas. Men med i rekvisitan finns vanligen betydligt mer, från misogyni (förakt för kvinnor) över ovilja mot internationellt samarbete till – just det – förnekande av att människans aktiviteter kan ha stora och ödesdigra konsekvenser för klimatet. När Donald Trump tar USA ut ur Parisavtalet försöker Jimmie Åkesson i sitt sommartal vinna poäng på att uttrycka tveksamhet om risken för klimatförändringar.

Saken kan också uttryckas på ett annat sätt. Populistpartier vädjar till människors känsla av hot mot sin identitet och försöker skapa en känsla av distans mellan vanliga väljare och förmenta ”eliter” – jurister, journalister, politiker, forskare och andra. ”Vi har fått nog av experter”, som det hette inför Brexitomröstningen i Storbritannien. Det gäller uppenbarligen också klimatexperter.

Vanliga partier, oavsett ideologisk bakgrund, intresserar sig snarare för sakfrågor än för väljarnas identitet. Det viktiga är vad du tycker och inte vem du är. Finns det forskning och fakta som tyder på att vi kan stå inför ett allvarligt hot mot jordens klimat så tar man det på allvar och överväger både trovärdigheten och det tänkbara resultatet av olika motåtgärder. Partier och allianser kan komma med inbördes skiftande förslag och det finns en öppenhet för att frågorna kan behöva analyseras på nytt och lösningarna kanske revideras. Att avvisa forskning och vetenskapligt belagda samband som rena påhitt uppfattas däremot inte som seriöst.

Det är inte ovanligt att det finns dolda samband mellan valfrågor och valdebatter som till det yttre handlar om helt olika saker. Migrationen, EU-samarbetet och klimatet är tre sådana frågor. Att motsätta sig invandring men samtidigt hålla på internationellt samarbete och öppenhet över gränserna går inte ihop. Inte heller går det ihop att vara för intellektuell öppenhet men mot tilltro till forskning och vetenskap.

Däremot går det alldeles utmärkt att samtidigt vilja stänga gränserna, gå ur EU och avvisa huvuddelen av klimatforskningen – liksom att samtidigt tycka det motsatta på alla tre punkterna. Fokus i valrörelsen kanske skiftar, men motsättningen mellan liberalism, i vid mening, och populism består.

Håkan Holmberg

Politisk chefredaktör