Sedan 1975 ockuperas det nordvästafrikanska ökenterritoriet Västsahara av grannstaten Marocko, i en av världen sista olösta avkoloniseringsfrågor. Huruvida området vore mer lämpligt som oberoende stat eller som en del av Marocko är öppet för diskussion, men folkrättsligt är saken kristallklar: det är det västsahariska folket som ska avgöra frågan, ingen annan.

Trots det har försöken att organisera en folkomröstning om områdets status, i enlighet med beslut i Haagdomstolen och många tiotals FN-resolutioner, gång på gång obstruerats av Frankrike och USA, Marockos två allierade i Säkerhetsrådet. Konflikten har blivit en prövosten för de västliga demokratiernas engagemang för folkstyre, internationell lag och mänskliga rättigheter. Gång på gång bevisas det att de gärna offrar alla tre på den praktiska nyttans altare.

I februari är det av allt att döma dags igen. Då ska EU ta ställning till sitt fiskeavtal med Marocko. Det avtal som är i kraft sedan 2007 är en produkt av just sådant internationellt hyckleri: Marocko har tillåtits sälja ut västsahariska fiskevatten, trots att ingen EU-stat erkänner dem som marockanskt territorium. EU har helt enkelt låtit bli att skriva in Marockos internationellt erkända sydgräns i avtalet, och därefter låtsats som om man inte märker vilka geografiska områden det är som bjuds ut.

När FN:s dåvarande rättschef, den svenske folkrättsexperten Hans Corell, år 2002 gavs i uppdrag av Säkerhetsrådet att utreda huruvida exploateringen av västsahariska naturresurser är laglig, gav han ett klart och tydligt svar: den kan vara det, men bara om det sker med det västsahariska folkets godkännande och om vinsterna bevisligen kommer detta folk till del.

Avtalet mellan Marocko och EU tar inga sådana hänsyn, vilket Corell senare flera gånger påpekat. Här är det tydligt hur vissa EU-länder - Spanien och Frankrike är de värsta syndarna - låter det snöda intresset trumfa folkrätten.

När Corell intervjuades av Sveriges radio strax innan jul talade han i upprörda ordalag om hur EU på ett ”uppseendeväckande sätt” har misstolkat hans FN-utlåtande och ”på ett mycket utstuderat sätt” undviker att ens låtsas om gällande gränser. Själv beskriver han rättsläget som ”glasklart”, nämligen: ”om sådan här verksamhet ska bedrivas, så ska den ske med folkets goda minne och i dess intresse”.

I dag går tvärtom lejonparten av vinsterna från Västsaharafisket till utländska bolag och korrupta nätverk inom den marockanska militären, vars befälhavare är insyltade i allsköns svartaffärer längs den ockuperade kusten.

Sveriges regering bör därför rösta nej till en förlängning av detta tjuvfiskeavtal, om ett sådant förslag läggs i EU. Så gjorde vi i förhandlingarna inför förra avtalet, och så bör vi göra igen denna vår. Allt annat vore att göra vårt land medskyldigt till utplundringen av ett ockuperat folk och ett ovanligt fräckt brott mot folkrätten.